Bli medlem

Inledning

Rådslag om rättvisa och gemensam välfärd

Inledningsanförande vid Rådslag om rättvisa och gemensam välfärd, 28 november 2004

Gunilla Andersson, Attac Malmö

I våras var vi några som formulerade Upprop för rättvisa och gemensam välfärd för vi tyckte att det var så kusligt tyst i det här landet. Den gemensamma välfärden slås sönder och samman av privatiseringar, avregleringar och nedskärningar, men det enda som hörs i den offentliga debatten är att det behövs ännu fler privatiseringar och avregleringar. Protester mot detta har varit mer sällsynt. Vi ville därför ta reda på om tystnaden var ett tecken på att svenska folket är ett gäng privatiseringsivrare. Lyckligtvis har det visat sig att så inte är fallet. Det har börjat poppa upp protester lite här och där, och det har också visat sig att vi inte är ensamma om att vilja stödja uppropet. De organisationer som hittills skrivit på uppropet representerar mer än en halv miljon medlemmar och de personliga undertecknarna kommer från alla tänkbara grupper i samhället: arbetslösa, studerande, pensionärer, präster, barnskötare, metallarbetare, brevbärare, datakonsulter, befälhavare osv.

Många av dem som skrivit på uppropet via mail har kommit med uppmuntrande kommentarer. Tex “Äntligen någon som reagerar” Någon annan skrev: “Jag är helt övertygad om att ni skriver på en majoritet av det svenska folkets vägnar”. Kanske stämmer det. Det finns tecken på att så är fallet: Medan finansdepartementets långtidsutredning konstaterar att principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” inte är hållbar inom välfärden längre, visar en Temo-undersökning i september i år att 70% av medborgarna stödjer just den solidariska principen.

Vad som är problem respektive möjligheter i välfärden kan man uppenbarligen ha helt olika uppfattningar om. I onsdags kunde man på ledarsidan i Sydsvenskan läsa att ett stort problem är att den förslagna stopplagen vill hindra privata vårdföretag från att driva sjukhus med vinst. Vad som i samma artikel däremot framställdes som något positivt var möjligheten till ett genombrott för privata sjukförsäkringar. Jag undrar vad den femtedel av befolkningen anser som enligt försäkringsbolagen överhuvudtaget inte kommer att få lov att teckna en privat sjukförsäkring ens om de skulle ha råd till det, nämligen de som anses vara för gamla, för tjocka, för utbrända, för feta eller för sjuka.

Vad jag ser som problem är att vi de senaste åren fått uppleva att oavsett vilken regering vi röstat på, så har samma nyliberala politik levererats. Snacka om valfrihet! Jag ser det som ett allvarligt demokratiskt problem och är inte ett dugg förvånad över att valdeltagandet sjunker.

Ett annat problem är att skillnaden mellan offentlig och privat sektor är på väg att suddas ut. När kommunal och statlig verksamhet bolagiseras är det som om man i ett trollslag glömmer bort sitt ursprungliga uppdrag: nämligen medborgarnas bästa och samhällsnyttan. I stället blir det vinstmaximering och feta chefsbonusar som blir ledstjärnor som i vilket privat bolag som helst. Och kommuner som anlitar privata företag för välfärdstjänster struntar som regel i att ställa krav på kvalitet och arbetsvillkor i avtalen. Det är det billigaste anbudet som gäller.

Det här leder till uppgivenhet. Vi som varit ute på gator och torg med uppropslistor har ofta mött reaktionen att “visst är det ett bra upprop, men är det lönt att protestera? Finns det överhuvudtaget något alternativ?” Mitt svar är att just uppgivenheten, vanmakten är den allra största faran idag. När man inte kan se något alternativ intalar man sig att enda möjligheten är att anpassa sig. Och att anpassa sig i det privatiserade Sverige innebär att se om sitt eget hus. Att ägna sin tid åt att placera sina pensionspengar, välja el- och telebolag osv med en ständigt gnagande oro för att bli lurad. Kanske också att försöka roffa åt sig lite extra på någon annans bekostnad. Drivkraften att berika sig själv, girigheten, har ju upphöjts till norm av alltför många i den ekonomiska och politiska eliten, så varför skulle vi vanliga dödliga vara bättre? Men, om vi förlorar omtanken om varandra, tilltron till varandra, då kommer våra barn och barnbarn att få växa upp i Margaret Thatchers vision. Hennes profetia var ju “Det finns inget samhälle, bara individer”.

Det var problemen. Vad är då möjligheten? Anledningen till att jag har skrivit uppropet och anledningen till att jag är här idag är att jag är övertygad om att det trots allt finns fler människor som tycker att solidariteten är en bättre vision än egennyttan. Det jag hoppas är att de människor som tycker det också kommer att uttrycka det, högt och tydligt. Jag hoppas också att uppropet är ett första steg i ett långsiktigt samarbete för rättvisa och gemensam välfärd.

Just nu står vi inför flera viktiga beslut som ska fattas i den svenska riksdagen, i EU och Världshandelsorganisationen WTO. I början av nästa år kommer Dan Andersson att presentera sin utredning om avregleringarna. Riksdagen ska också ta ställning till förslaget om stopplagen och en ny vattenlag. De bägge sistnämnda är glädjande nog exempel på att den sittande regeringen äntligen gör ett försök att åtminstone delvis tygla privatiseringsvågen.

Inom EU är tjänstedirektivet aktuellt, ett direktiv vars konsekvenser förmodligen ingen idag kan överblicka. Inom WTO pågår förhandlingarna om Tjänstehandelsdirektivet GATS. Bägge utgör allvarliga hot mot den gemensamma välfärden.

Ja, ni förstår. Vi har en hel del att stå i om vi ska förändra Sverige och världen. Så det är väl bara att sätta igång!

Det vi hittills talat om är att uppvakta näringsministern i samband med att Dan Anderssons utredning presenteras. En fråga att ta ställning till idag är om vi ska använda uppropet i fler sammanhang och i så fall hur.

Nyliberalerna talar gärna om valfrihet. Fine, säger jag. Låt oss då slippa den enda vägens politik. Och till oss själva här idag säger jag: Visst har vi ett val. Vi kan välja att anpassa oss till rollen som egennyttiga kunder på marknaden – eller så kan vi välja att agera som solidariska medborgare, och då menar jag solidariska medborgare i det globala samhället.

Till sist vill jag utlysa en varning. Efterhand som välfärden blir alltmer hotad dyker det upp grupper som gör sig till talesmän för välfärden. Exempelvis Sverigedemokraterna. Men deras välfärd och deras solidaritet är begränsad. De är mer angelägna om att utestänga. Därför är det viktigt att inte låta dem definiera vad som är problem respektive möjligheter.

Artikelinfo:

Publicerad av Attac Sverige den 16 december 2004. Uppdaterad för 1391 dagar sedan. π

Tipsa en vän

Relaterade artiklar

Senaste blogginlägget:

Värt att veta om transaktionsskatter