Bli medlem

Skuldavskrivning - vems skuld är skulden?

Skuldavskrivningar för fattiga länder har alltsedan starten varit en viktig fråga för Attac Sverige. Vi anser att utvecklingen i fattiga länder hindras av en helt orimlig skuldbörda. Resurser som skulle kunna användas till utbildning och hälsovård går istället åt till skuldåterbetalningar till de rika länderna, de multilaterala institutionerna, och de olika regionala utvecklingsbankerna.

Brazilian society was built on the work, the sweat and the blood of Africans … [Brazil] is in debt to Africa
Luis Inácio Lula da Silva, 2004

Vi menar också att långivarnas ansvar för tidigare, nuvarande och framtida lån måste betonas mer. En stor del av dagens skulder är illegitima; pengarna lånades ut till diktaturregimer med långivarnas goda minne. En demokratisering av Internationella
Valutafonden och Världsbanken och förändrade regler för internationell långivning och skuldsanering måste ske för att skapa ett hållbart globalt system.

De fattiga ländernas samlade skuld uppgår nu till ca 500 miljarder USD. Den rika världens samlade bistånd uppgår årligen till ca 80 miljarder USD. Skulderna härrör till stor del från lån som togs under 1970-talet när de oljeproducerande länderna fick stor avkastning för sin olja i samband med oljekriserna. De placerade sina pengar i västerländska banker, som i sin tur frikostigt lånade ut pengar till fattiga länder, ibland även med negativ utlåningsränta. Men i slutet på 1970-talet höjdes både räntan och dollarkursen kraftigt samtidigt som råvarupriserna sänktes. Skulderna blev plötsligt gigantiska. 1982 förklarade Mexiko som första land att man inte kunde betala tillbaka på sina
skulder. Fler länder följde efter och snart var skuldkrisen ett faktum.

Fattigdomsbekämpning genom strukturanpassningskrav?

Fordringsägarna, med IMF i spetsen, erbjöd sig att omstrukturera lånen så att nya förmånligare lån kunde ges i syfte att utveckla länderna så pass att de skulle kunna betala tillbaka på skulderna.
Men för att länderna skulle få dessa lån var de tvungna att följa en ekonomisk politik, kallad struktur-anpassningsprogram, skapad av IMF och Världsbanken. Den gick i korthet ut på att
låntagarländerna måste minska sina statliga utgifter, välkomna utländsk konkurrens, sänka skatter och tullar, privatisera, säkra den privata äganderätten och producera för export i stället för att
tillgodose sina egna behov.

Strategin misslyckades i dubbel bemärkelse; dels användes dessa lån till att betala av på gamla lån och dels ledde inte IMF:s krav till högre tillväxt eller minskad fattigdom. Tvärtom, skuldbördan ökade ännu mer. Fordringsägarna fick till sist inse att en del av dessa skulder aldrig skulle kunna betalas tillbaka. År 1996 föddes så HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries) vilket innebar att en del av de fattiga ländernas skulder skulle skrivas av. Men kraven var fortfarande desamma som i strukturanpassningsprogrammen.

Skulderna skulle skrivas ned till en ”hållbar nivå”, alltså hållbar på så sätt att landet kunde betala av på sin utlandsskuld oavsett hur landet eller samhällsekonomin i övrigt såg ut. Hållbarheten definieras utifrån en strikt ekonomisk term som bygger på förhållandet mellan skuldbörda och förväntad exportinkomst.
Denna definition av hållbar skuld liksom HIPC-initiativet som sådant, har fått massiv kritik av rörelser från både rika och fattiga länder. Framförallt kritiseras det för att ingen hänsyn tas till
fattigdomsbekämpning och för att länderna själva inte har något att säga till om.

Ytterligare en fråga som har väckt missnöje är att långivarnas ansvar aldrig har utretts. Dessutom har ett flertal regeringar i fattiga länder, samt olika organisationer, kritiserat de olika programmen för att de leder till ett demokratiskt underskott, demokratiskt valda regeringar i fattiga länder blir påtvingade en
ekonomisk politik av IMF och Världsbanken som medborgarna i landet inte vill ha.

Parisklubben och Londonklubben

Redan 1956 ledde Argentinas skuldproblem till att en grupp långivande länder organiserade sig för att förhandla om landets offentliga skulder. Denna grupp kom att kallas Parisklubben och
har nu 19 permanenta medlemmar, däribland Sverige, men representanter för fattiga länder saknas.

Under franskt ordförandeskap sammanträder klubben regelbundet för att koordinera utlåningar och återbetalningar. På 80-talet började allt fler länder vända sig till Parisklubben för att få sina lån omförhandlade. För det mesta betydde det att återbetalningarna sköts upp eller spreds över en längre tidsperiod.

Liksom regeringarna i Parisklubben har kommersiella banker ett gemensamt samarbetsorgan. Detta forum kallas Londonklubben, och där hanteras framförallt medelinkomstländernas kommersiella skulder. Även inom G8, Group of Eight, som består av några av de rikaste länderna i världen, har skuldfrågan diskuterats. På G8-mötet i Skottland 2005, lade dessa länder fram ett förslag om en generösare avskrivning för de så kallade HIPC-länderna. Från en tidigare procentsats på ca 70–80 procent ville de höja avskrivningarna till 100 procent. Detta förslag gick sedan med några mindre förändringar igenom på Världsbankens och IMF:s årsmöten i Washington under september 2005.
Representanter från Attac Sverige var på plats i Skottland under mötet för att tillsammans med en miljon andra människor framföra kritik mot förslaget. Det som utmålades som en
hundraprocentig skuldavskrivning visade sig inte vara 100 procent av samtliga skulder utan endast av en del av de skulder som fattiga länder har till IMF, Världsbanken och Afrikanska
Utvecklingsbanken.

Illegitima skulder

Inom Attac och den globala rättviserörelsen har det länge drivits en kampanj för att illegitima skulder ska skrivas av. Illegitima skulder är skulder på lån som inte kommit medborgarna till del, i till exempel diktaturer, lån som tagits utan att medborgarna tillfrågats, och lån som beviljats trots att långivarna varit medvetna om att lånen inte skulle vara till nytta för befolkningen. Hösten 2006 skedde ett stort genombrott i denna fråga, då Norges regering beslutade sig för att skriva av sammanlagt 80 miljoner USD av landets bilaterala skulder till fem länder: Egypten, Ecuador, Peru, Jamaica och Sierra Leone. Den norska regeringen såg dessa skulder som illegitima.

Det andra perspektivet: Moraliska och ekologiska skulder

I många fattiga länder och i ett flertal rika länder finns det dessutom många rörelser som hävdar att det i själva verket är de rika länderna som står i skuld till de fattiga länderna. Denna skuld har genererats under år av kolonialstyre, utplundring av de fattiga ländernas resurser och förstärkts av ojämlika maktförhållanden och orättvisa handelsregler. Attac och många andra rättviserörelser delar uppfattningen att de rika länderna har en ekologisk skuld till de fattiga länderna, i och med vårt överutnyttjande av jordklotets resurser.

De flesta rika länder, där ibland Sverige, betalar skuldavskrivning med biståndsmedel. I Attac kämpar vi för att givarländerna inte ska se nedskrivning av de fattiga ländernas skulder som en
biståndsåtgärd, utan se biståndet som en separat fråga. Vi menar att de flesta av dessa skulder är orättfärdiga eller rent av illegitima och därför bör skrivas av helt och hållet utan dröjsmål och utan krav på motprestationer.

För mer information om skuldavskrivningar

www.jubel.org På det svenska jubelnätverket, där Attac Sverige är medlem, finns aktuell information om utvecklingen inom skuldfrågan.

www.eurodad.org Attac Sverige är också medlem i det europeiska skuldnätverket, och på deras hemsida presenteras intressanta rapporter och artiklar inom utvecklingen i skuldfrågan. Här kan man även prenumerera på EURODADs nyhetsbrev där man får regelbundna nyheter om utvecklingen i
skuldfrågan.

Boktips

Kenneth Hermele: ”Skuldkrisen – en liten bok om Syds stora lån”, Tankesmedjan Agora/Forum Syd, 2001. Om hur fattiga länders utveckling hindras, bl.a. på grund av skulderna.

Kenneth Hermele: ”Vägen ut ur skuldfällan”, Agora och Forum Syd 2003. Vägen ut ur skuldfällan är en uppföljning till hans tidigare bok Skuldkrisen – en liten bok om Syds stora lån.

Kenneth Hermele: ”Världens oordning – 60 år med Världsbanken och IMF”, Agora, Nätverket Jubel och Forum Syd 2005. För 60 år sedan skapades Världsbanken och Internationella valutafonden – IMF. Men istället för att hyllas på födelsedagen kritiseras de världen över. Hur kommer det sig att dessa mäktiga, globala institutioner som bildades för att utrota fattigdom, skapa stabilitet
och ge hög sysselsättning närmast blivit liktydiga med motsatsen?

Red. Klas Rönnbäck: ”Ekologisk skuld”, Globala studier, nr 13 2002. I bokens ställs frågan ”vem är skyldig vem?”

Sofia Walan: ”Fattigdomsbekämpning på de fattigas villkor?” Forum Syd 2002. En studie om IMFs och Världsbankens initiativ för fattigdomsbekämpning, PRS. När det lanserades 1999 såg de
flesta positivt på det, men snart kom indikationer på att det inte fungerade i praktiken. Rapporten ger en bakgrund till PRS och beskriver den kritik som framförts.

Romilly Greenhill: ”Millenniemålen kräver mer – skuldavskrivning för utveckling” Nätverket Jubel 2002. En studie om sambandet mellan Millenniemålen och skuldavskrivningar av Romilly Greenhill, ekonom vid Jubilee Research, går att ladda ner på www.jubel.org.

Artikelinfo:

Publicerad av Kajsa Åkerström den 22 augusti 2007. Uppdaterad för 1087 dagar sedan. π

Tipsa en vän

Relaterade artiklar