Det är synd om rika människor
Idag (17 december) beslutade Riksdagen att slopa förmögenhetsskatten till nästa år. Förslaget som träder i kraft redan den 1 januari 2008 består egentligen av tre delar. Slopandet av förmögenhetsskatten, slopandet av kontrollupgiftsskyldigheten och slopandet av avdragsrätten för privat pensionssparande för att kompensera inkomstbortfallet. Jag tänker beröra de första två delarna.
Nu kanske du undrar vad slopandet av förmögenhetsskatten har med Attacs globaliseringskritik att göra?
Syftet med slopandet av skatten är enligt regeringen just den ekonomiska globaliseringen och att rika aktörer placerar stora summor pengar i utländska banker och skatteparadis, något som regeringen nu vill motverka. Naturligtvis välkomnar Attac ett sådant initiativ. Synd bara att man har ett sådant snävt perspektiv och en sådan snedvriden lösning på problemet.
Skatter är skadliga
Regeringen argumenterar som så att bara vi slopar förmögenhetsskatten så kommer alla dessa pengar att flöda in i landet igen. Dessutom kommer åtgärden gynna tillväxten och vår allmänna välfärd. Jag betvivlar detta starkt. Både under 2005 och 2006 sänktes flera skatter, däribland förmögenhetsskatten, radikalt för att locka hem kapital till Sverige. Än så länge har det inte gett någon nämnvärd effekt, vilket finansminister Mats Odell också motvilligt erkände i ett Aktuellt-inslag 2007-03-21 när reportern konfronterade honom med det faktumet. Trots det lägger man ett förslag som går ut på att konkurrera med skatteparadisen om lägre skattenivåer. Det handlar med andra ord om ett s.k. “race to the bottom” där inte bara skatterna är insatsen utan hela vår skattefinansierade välfärd.
Riksdagens skatteutskott bryr sig dock inte om att sänkningarna inte gett önskat resultat hittills utan skriver helt iskallt i sitt betänkande (2007/08:SkU15):
”Den fortgående globaliseringen och internationaliseringen av kapital-marknaderna har medfört att förmögenhetsskattens effekter på ekonomin successivt blivit alltmer skadliga.”
Felet ligger alltså inte hos skatteparadisen, den skyddande banksekretessen och inte ens hos de som gömmer sina förmögenheter utomlands, utan i den skadliga skatten. Och inte nog med att man tar bort förmögenhetsskatten, kontrolluppgiftsskyldigheten slopas också. På så sätt slipper från och med årsskiftet rika människor överhuvudtaget redovisa varifrån de fått sina pengar. De får amnesti för sina tidigare skattebrott.
Skatteverket ignoreras
Men vad säger då experterna på området, de som jobbar med dessa skattefrågor varje dag och som ska verkställa beslutet? I ett uttalande daterat den 6 augusti i år skriver Skatteverket följande (vilket också finns att läsa på deras hemsida):
”Många bidrag är beroende av personer förmögenhet. Skatteverket vill i det sammanhanget påpeka vikten av att kontrolluppgiftsskyldigheten inte tas bort vid avskaffandet av förmögenhetsskatten. En slopad uppgiftsskyldighet bedömer Skatteverket kommer att orsaka väsentligt större administrativa kostnader än besparingar sammantaget och var för sig för nuvarande uppgiftslämnare av förmögenhet, medborgare och Skattverket och bidragsutbetalande myndigheter. Därtill skulle komma kostnader för ökat bidrags- och skattefel.”
Även detta struntar skatteutskottet iskallt i. Faktum är att man inte ens nämner eller bemöter ovanstående synpunkt i sitt betänkande. Istället framhäver man näringslivsorganisationernas synpunkt som den vägledande principen, nämligen att uppgiftsskyldigheten ”innebär en stor administrativ börda” och är ”integritetskränkande” för rika människor och företag.
Sen när blev det kränkande att vara rik undrar jag?
Och det är alltså en börda att deklarera hur stor förmögenhet man har och varifrån den kommer för rika, men inte för oss andra dödliga att deklarera våra inkomster?
En kränkt minoritet
Trots att rika människor som tidigare gömt sina förmögenheter från skattmasen nu helt öppet kan spendera dem utan att råka illa ut eller bli granskade så vill man inte kalla det för en amnesti. Ordet är starkt värdeladdat och för många väcker den minnen till liv från den upprivande och mycket livliga debatten om flyktingamnesti under 2005 och 2006.
Men skatteamnesti för de rikaste är det enda ord som faktiskt passar in. Vad annars kan man säga om slopandet av en skatt som betalas av den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. En grupp som består av 63 % män och som företrädesvis bor i Stockholm. En grupp som nu går helt fria från sina tidigare skattesynder. Denna kränkta minoritet i Sveriges konungarike har nu äntligen fått upprättelse och kan med gott samvete skåla in nyåret med sin nyinköpta lyxchampagne. För min egen del känns det mer som en obehaglig baksmälla när jag betänker resultatet. Vi säljer ut vår välfärd och ger upp skatt efter skatt för att behaga stora kapitalstarka aktörer på marknaden och mäktiga lobbyorganisationer. Och att vi idag har en Riksdag och en regering som beviljar amnesti för miljonärer, men som vägrar amnesti för flyktingar.
Niklas Olin
Artikelinfo:
Publicerad av Niklas Olin den 17 december 2007. Uppdaterad för 974 dagar sedan. π
Kommentarer till artikeln Det är synd om rika människor
Senaste kommentarerna på attac.se: