Politikens definitiva död?
3 april 2006
Niklas Olin, Stockholm
Du har säkert hört larmrapporterna. De säger att partierna tappar medlemmar, och att allt färre unga engagerar sig politiskt. Det pratas om hur kommersialismen breder ut sig på bekostnad av det offentliga utrymmet och om att massmedierna hellre talar om konsumentmakt än om medborgarinflytande. Jag tror att detta är symptom på en samhällsutveckling som utgör ett fundamentalt hot mot politiken som sådan.
Ett tydligt exempel på denna utveckling är ekonomiprofessor Lars Calmfors förslag att EU-länderna ska överlämna eller rentav fråntas sin rätt att bestämma över finanspolitiken (såsom redan skett med penningpolitiken i och med överlämnandet av makten över valutan till den ”oberoende” europeiska centralbanken). Han tänker sig att ett politiskt oberoende finansråd ska övervaka regeringarna och till och med kunna stoppa ekonomiskt oansvariga budgetförslag. (DN Ekonomi 2005-11-08) Ekonomin, samhällets motor, sätts alltså i händerna på experter och politiken reduceras till ett ofarligt uttryck för olika åsikter på en politisk marknad.
Flera filosofer och andra intellektuella har beskrivit och varnat för den typ av expertvälde, teknokrati, som Calmfors förespråkar. En av dessa tänkare är den finska filosofen Georg Henrik von Wright, som i boken Myten om framsteget från 1993 skriver om teknosystem; en allians mellan vetenskap, teknik, näringsliv och industri. Ett teknosystem är ett globalt system som hela tiden vill expandera, som ständigt letar efter nya exportmarknader och gör nästan vad som helst för att upprätthålla en ekonomisk tillväxt.
Jag skulle vilja utvidga begreppet teknosystem till att också omfatta domstolar, massmedia, ekonomer, tjänstemän – alla som har betydande inflytande över beslutsprocesser utan att ta det politiska ansvar som detta innebär. ”Objektiviteten” hos dessa självutnämnda experter blir det ultimata politiska vapnet, ett vapen som ingen kan ifrågasätta i ett alltmer avpolitiserat och passiviserat samhälle. Experterna ska tala om för oss vad samhället behöver. Människors önskan om till exempel lägre arbetslöshet, tryggare anställningsvillkor och större inflytande över ekonomi och politik spelar ingen roll – det är experterna som vet bäst.
Det verkar som om denna maktöverföring från demokratiska institutioner till så kallade experter har ökat markant sedan Sovjets sönderfall. Under etiketter som globalisering och frihandel kämpar storföretagen för en avveckling av regler och lagar som begränsar deras rörlighet över jorden yta – understödda av en rad tankesmedjor, lobbyorganisationer, PR-byråer, akademiker och journalister. Men friheten man talar så varmt om begränsar sig i regel till företagens och kapitalets fria rörlighet. Människor ska inte röra sig utan förflyttas, antingen dit de hör hemma eller dit där det behövs billig arbetskraft.
Ett område där företagen särskilt strävar efter oberoende och ökad frihet är tjänstehandeln, som handlar om allt från utbildning till sjukvård eller vattendistribution. När offentliga inrättningar privatiseras får det privata näringslivet tillgång på framtida kunder på hittills stängda ”marknader”. Genom multilaterala tjänstehandelsavtal som GATS blockerar man sedan nödutgången och ser till att marknaden förblir öppen. Basal social service överlåts i marknadens händer. Politikens, det vill säga medborgarnas, roll i samhället inskränks.
När besluten måste ta hänsyn till teknosystemets krav känner människor sig inte längre delaktiga i politiken. Vi ser en utveckling där demokratin omformuleras i nya byråkratiska och paternalistiska former, och där de viktigaste besluten tas i övernationella organ som EU, WTO och så vidare. Folk vet inte var besluten egentligen tas, och resultatet blir alienation med tillhörande uppgivenhet.
Teknosystemet behöver dock demokratin som en fasad för sin maktutövning, precis som det behöver staten för att skydda och finansiera sin verksamhet. Allra tydligast syns den tunna demokratifasaden i förslaget om ett konstitutionellt fördrag för Europa (den s.k. EU-konstitutionen). Här låser man fast en viss (nyliberal) politik i ett juridiskt dokument där varje politisk eller ekonomisk avvikelse kan tolkas som en kriminell handling. Men eftersom folket ska godkänna dokumentet så är det väl demokratiskt framtaget, eller!? Tanken att all makt ska utgå från folket, inte bara en gång utan hela tiden, verkar avlägsen i sammanhanget.
Jag ser alltså ett hot mot politiken i den ekonomiska globalisering som går ut på att överföra makt från demokratiska institutioner till teknosystemet. Vad ska vi då göra åt situationen? Förstatliga alla företag och banker? Stärka nationen gentemot alla framväxande internationella organ och transnationella företag? Gilla läget och ägna oss åt post-politik eller konsumentmakt?
Nej, jag tror mer på idén om en global demokrati, men inte i form av en världsregering eller ett världsparlament som t.ex. Bertrand Russell och George Monbiot förespråkar. Jag tänker mig snarare en pluralistisk och heterogen världsordning i samma anda som World Social Forum. Nya politiska konstellationer bör byggas – genom exempelvis ökad regionalisering eller varför inte glokalisering – med syftet att säkra en folklig kontroll över samhällsutvecklingen. Att formulera detta mer precist ligger ännu framför oss. Och likt Susan George från Attac Frankrike (se boken Another World Is Possible If…) så är jag övertygad om att Attac kommer att befinna sig i fronten av den diskussionen.
Niklas Olin är aktiv i Attac Stockholm.
Artikelinfo:
Publicerad av Malin Arvidsson den 4 april 2006. Uppdaterad för 1613 dagar sedan. π
Kommentarer till artikeln Politikens definitiva död?
Senaste kommentarerna på attac.se: