När kapitalet tar till vapen

2004-11-08

Det lönsamma kriget mot terrorismen

Johan Sjöström

Drygt ett och ett halvt år har gått sedan den USA-ledda alliansen inledde angreppet mot Irak. Ingen kan längre förneka att aggressionen motiverades av lögner. Nu har invasionen övergått till ockupation. Lögnerna har fortsatt, men handlar nu om att framställa ockupationen och privatiseringen av Irak som ett embryo till demokrati. USA och dess kompisar hävdar att motståndet mot ockupationen finansieras av Iran och utövas av fanatiska Saddam-anhängare eller al-Qaida.

I När kapitalet tar till vapen går författaren och aktivisten Andreas Malm till angrepp mot dominerande föreställningar om kriget. Han blickar bortom den politiska retoriken för att söka den verkliga bakgrunden till "kriget mot terrorismen". Han finner att kapitalismen har gått in i en ny imperialistisk era. Under de senaste decennierna har kapitalet försökt vända 1970-talets stagnation. Genom en nyliberal strategi i form av t.ex. skattesänkningar och hot om företagsflytt har styrkeförhållandet mellan arbete och kapital förskjutits till fördel för den senare. Men låga löner och massarbetslöshet gör det omöjligt att möta den ökade produktiviteten med en ökad allmän konsumtion. Efter katastrofala försök att lösa överproduktionen med en spekulationsekonomi, riktas nu intresse mot militärindustrin, främst den amerikanska.

Att producera stridsmedel är ett drömuppdrag för kapitalistiska företag. Producenterna behöver inte oroa sig för att deras produkter inte ska säljas. Tvärtom skriver staten avtal om en garanterad minimiproft för företagen. Genom avregleringar och fusioner av storföretag har krigskapitalets makt och politiska inflytande nått oanade höjder. Militärindustrin har nu ett ekonomiskt intresse i nya krig och hotbilder. Utan dessa skulle beställningarna och därmed avkastningen sjunka. En långvarig ockupation av Irak är alltså väldigt lönsamt för dessa företag.

Kontrollen över oljan är en annan avgörande faktor. Olja är den absolut viktigaste råvaran i världsekonomin, idag mer än någonsin. Samtidigt blir det allt svårare att utvinna detta kapitalets blod, till ett lågt pris. Tillgångarna sinar i USA och övriga västvärlden och kvaliteten är sämre. Då vänds blickarna mot Mellanöstern, där de största oljetillgångarna finns.

Ockupationen av Irak fyller även ett annat syfte. Saudiarabien har med sina oljetillgångar och samarbetsvilliga regim varit en viktig allierad regim. Där har USA kunnat placera strategiska militärbaser i den viktiga regionen. Men situationen i Saudiarabien har blivit allt mer instabil. Den genomkorrumperade regimen har med sitt hårda förtryck, sin ofattbara lyxkonsumtion och okritiska inställning till USA skapat en kokande opposition. Vita huset är medvetna om denna utveckling och är i stort behov av stabilare partners. Här kommer Irak med i bilden. Mycket riktigt kom också militärbaser att flyttas från Saudiarabien till Irak under ockupationens inledningsskede.

Trots att USA ibland agerar på egen hand har övriga avancerade kapitalistiska stater ett generellt intresse av att sluta upp bakom supermakten. Globaliseringen har länkat samman EU, Japan och Kina med USA där det sistnämnda landet genom sin stora marknad och dess militära kapacitet intar en naturlig ledarposition. För att förklara detta förhållande lånar författaren begreppet hegemoni av den italienske marxisten Antonio Gramsci.

Andreas Malm är också aktivist, vilket blir tydligt i bokens sista avsnitt. Där diskuteras det motstånd som har vuxit fram mot imperialismen. I kapitalismens centrum har en vänsterinriktad antikrigsrörelse vuxit fram. I Irak har det väpnade motståndet mot ockupationen med framgång förhalat USA:s planer, t.ex. privatiseringen av oljeindustrin. Motståndet är också i huvudsak irakiskt och oberoende av de internationella terrorgrupper som begår vansinnesdåd i landet. Möjligheterna för ett radikalt icke-våldsligt motstånd har varit begränsade. Klyftan är dock, till skillnad från Vietnam-kriget, stor mellan motståndet i västvärlden och det i Irak. Malm förklarar detta med den allmänna misstro som finns mellan vänsterrörelser och islamistiska rörelser. I Mellanöstern sätter man ofta likhetstecken mellan socialister och den förnedring som auktoritära kommunisters förtryck gav upphov till i området. Denna bild förstärks genom att det irakiska kommunistpartiet idag sitter med i inte rims-styret. Därför är det inte märkligt att så många söker sig till islamistiska organisationer- vilka slåss mer hängivet mot ockupationen än dem? Den sekulära vänstern i Europa, i sin tur, avfärdar ofta religiösa rörelser som hopplöst bakåtsträvande. Trots dessa skillnader i analys finns dock potential för ett närmande, t.ex. i kraven på ekonomisk rättvisa och nationellt självbestämmande. En reell konflikt finns dock i synen på kvinnors rättigheter och deltagande i motståndet. Författaren har ingen bra lösning på detta problem.

Malm föreslår en försiktig strategi. Ett första steg är att inse att islamismen är en bred rörelse. Den innefattar allt från reformistiskt orienterade socialdemokrater till wahhabitiska terrorister. När demokratiska krafter identifierats blir nästa steg att upprätta en radikalt öppen kommunikation mellan grupperna. I sådana fora kan de största missförstånden redas ut, en gemensam ideologisk kamp mot islamofobin upptas och reella motsättningar lyftas fram till diskussion.

När kapitalet tar till vapen är en viktig bok. Med sina kontroversiella teoretiska och politiska vägval kan Andreas Malm inspirera till en fördjupad diskussion om imperialism i vår tid. Läs den!

När kapitalet tar till vapen - om imperialism i vår tid Andreas Malm Agora Förlag 2004