Värt att veta om transaktionsskatter

Tax Justice Networks syn på en finansiella transaktionsskatt (FTT) har hittills varit nåt i stil med “vi stöder dessa skatter i princip, men de utgör inte kärnan i TJNs program – vi överlåter det mest åt andra att driva”. Den nuvarande ståndpunkten beror mycket på tid och resurser samt huruvida man tolkar frågan som en biståndsfråga eller utvecklingsfråga.

Men personer med insyn i bankväsendet flaggar för vissa svårigheter med att genomdriva en FTT. Exempel på dessa är:

1. Svårigheter att avgränsa vilka som ska drabbas och inte av skatten – ska vanliga medborgare omfattas?
2. Många banker lånar ett belopp en natt och betalar tillbaka nästa morgon. Även om 0,01% kan tyckas lite så blir det för en bank med 250 bankdagar samma effekt som en engångsavgift på 2,5%. Detta skulle skapa allvarliga problem för det finansiella systemet, vilket är motsatsen till vad man vill uppnå.
3. Det finns olika viljor om var intäkterna ska gå – USA vill använda dem för att skapa nya jobb, IMF troligen för att finansiera “bailouts”.
4. Effekten som skatten kan tänkas få på spekulation är svår att förutse. De s.k. “hot money” som flödar till Syd kommer troligen inte bli avskräckta av en skattesats på 0,01% eller ens 0,1%. Det är nästan omöjligt att definiera en skattesats som är låg nog att inte störa vissa normala transaktioner men hög nog att skrämma bort all form av spekulation.
5. En FTT kan i de flesta fall fortfarande kringgås, speciellt vid spekulativa transaktioner, vilket skulle ge motsatt effekt. Anledningen är att spekulation ofta involverar handel med derivat. Med derivat så omfattar själva transaktionen oftast bara uppsättningen av ett kontrakt (betalning av vinster eller förluster). Exempel: Om en börsmäklare spekulerar på ett belopp om 100 USD att dollarn kommer att stiga i förhållande till euron, och dollarn stiger 3%, kan den egentliga betalningen bli bara 3 USD istället för 103 USD. I detta fall kommer skatten varken att bita eller generera några större intäkter. Detsamma gäller även valutatransaktioner.

Källan till ovanstående, som idag jobbar på en tysk bank, diskuterade nyligen idén om en FTT med en kollega. Även han var skeptisk till att lyckas implementera en skatt som inte lätt kan kringgås. Om IMF kommer med ett alternativt förslag till att beskatta storfinansen kan det vara lika intressant att kika på också, menade de.

En talesman på Christian Aid, aktiv inom TJN, säger att även de stöder FTT-kampanjen men att den inte får distrahera oss [i TJN] från huvuduppgiften att förbättra inhemsk resursmobilisering och stävja kapitalflykt och korruption till följd av finanssekretessen.

I publikationen Financial Transaction Tax: Small is Beautiful skriver den Bryssel-baserade tankesmedjan Bruegel i inledningen:

“The crisis has increased interest in financial transaction taxes. But should financial transactions be taxed? The case for taxing them merely to raise more revenues from the financial sector is not particularly strong. However, a tax on financial transactions could be justified in order to limit socially undesirable transactions. On that basis, the case for a very small tax on financial transactions is made.”

De menar att vitsen med en FTT snarare ligger i att försöka undvika samhälleligt oönskade transaktioner än att driva in pengar på dem.

Trots de många olösta svårigheterna med en FTT är det glädjande att se att Spanien kommer att prioritera skattefrågan under sitt ordförandeskap. Låt oss hoppas att det kommer nåt gott av detta.

Av: Anton Andreasson

Regeringens hållning i frågan om en Tobinskatt

Fråga:

Stockholm den 16 oktober 2009

Attac Sverige
Tegelviksgatan 40
11641 Stockholm

Till Fredrik Reinfeldt

Herr statsminister,

Vi är intresserade av att veta Sveriges regerings hållning i frågan om en transaktionsskatt på valutahandel, en såkallad Tobinskatt.

Vi har ännu en gång sett hur förödande konsekvenserna av spekulation på länders valuta kan vara. Denna gång är Baltstaterna hårt drabbade. Under 90-talskrisen var det Sverige som förlorade gigantiska belopp när vi skulle försvara vår fasta krona mot några få spekulanter. Vi lyckades inte hålla vår valuta och spekulanterna kunde ta ut stora vinster på grund av den svagare kronan, något som svenska skattebetalare har fått betala för. Frågan är hur Baltstaterna kommer att klara pressen utifrån. Vid en devalvering finns det risk för att förtroendet för deras valuta kommer att försvagas även medlemsinträdet i EMU kan komma att försenas.

Spekulationsekonomins konsekvenser har uppmärksammats runt om i världen. Idag finns det ett stöd från ledare i Frankrike, Tyskland, Österrike och Belgien för en transaktionsskatt. Även EU-kommissionens ordförande José Manuel Barosso, kommissionären Joaquín Almunia och Europaparlamentet ställer sig positiva till en skatt.

Som ordförandeland har Sverige i höst en starkare politisk ställning och därför är det ännu viktigare att Sverige visar framfötterna när det gäller bekämpningen av den skadliga spekulationsekonomin vi idag ser konsekvenserna av. Tobinskatten är både ett styrmedel och en finansieringskälla som skulle kunna användas för att uppnå FN:s milleniemål. Då skatten är lågt satt är inte tanken att den ska påverka valutahandeln utan valutaspekulationen.

Med vänliga hälsningar,

Åsa Ågren, för Attac Sverige

Svar:

Bästa Åsa Ågren

Tack för din e-post till Regeringskansliet med fråga om Tobinskatten.

Frågan om en skatt på finansiella transaktioner av visst slag, en s.k. Tobinskatt, är inte ny. Det är också en komplicerad fråga som bland annat handlar om hur en sådan skatt ska konstrueras i en värld med öppna kapitalmarknader och vilka effekter den kan få i olika avseenden. Det är också därför som G20-länderna i Pitttsburg i september 2009 och det Europeiska Rådet under svenskt ordförandeskap i december 2009 uppmanat Internationella valutafonden (IMF) att förutsättningslöst analysera frågan. IMF kommer att under våren 2010 återkomma med en sådan analys.

Vänligen

Håkan Boberg
Kansliråd
Finansdepartementet

Av: Åsa Ågren

Så svenskt

Idag utspelade sig följande scen, i garaget under IKEA Kungens Kurva försökte jag och min familj få in en Billybokhylla i baksätet på familjens Volvo V70. Situationen kändes så svensk, tänk hur många svenska familjer som före oss har insett att det enda sättet att få in en Billybokhylla i en Volvo kombi är att lägga den diagonalt.

Scenen var välregisserad. Pengar har pumpats in för att få oss att känna oss typiskt svenska när vi trycker in en wellpappkartong i en svart bil i ett anonymt garage. Det är ingen slump att man kan köpa polkagrisar på vägen ut ur IKEA-varuhuset, att hela kolossen är målad i gult och blått och att Volvo pratar om skandinavisk design.

Hela tiden identifierar vi oss med varumärken och skapar varumärken ur våra egna föreställningar. Det är bara i våra ögon som IKEA är en del av folkhemmet och Volvo är en del av trygga Sverige. Jag har inget egenintresse i om företagen är svenska eller inte, om Volvo ägs av ett kinesiskt bolag eller ett amerikanskt. Det som spelar roll är att vi i vår iver att skapa en nationell identitet med hjälp av varumärken glömmer bort att granska ”de svenska företagen”. Korten är sammanblandade, att kritisera IKEA är som att kritisera Bamse och Pippi Långstrump.

IKEA hade verkligen behövt synas under lupp. När The Economist gjorde en granskning kom tidningen fram till att IKEA är världens största stiftelse med säte i Holland, att IKEA hyr ut sitt varumärke till sig själv och att IKEA har dotterbolag i flera skatteparadis. Allt detta för att företaget ska betala så låg skatt som möjligt. Även Volvo har blivit påkommet med handen i syltburken. Kaliber uppmärksammade i ett radioprogram att flera av Volvos konsulter hade klara kopplingar till skatteparadis.

Svenska staten går miste om skattepengar på miljardbelopp varje år. Med tanke på att multinationella företag är lika måna om att vara globala när de ska betala skatt som nationella när det ska skapa sitt varumärke kan man fråga sig om det är IKEA och Volvo som har byggt upp Sverige eller Sverige som har byggt upp IKEA och Volvo.

Vad är då typiskt svenskt? Kanske faktumet att besöket på IKEA var en del i min tionde flytt sedan jag tog studenten för åtta år sedan. Att som ung alltid vara på väg mellan två lägenheter känns i alla fall typiskt stockholmskt. I skapandet av denna identitet har inga reklambyråer varit inblandade utan det har räckt med en passiv bostadspolitik.

Åsa Ågren

Av: Åsa Ågren

Vi hade faktiskt rätt

Jag tror att de flesta som har jobbat politiskt vet hur det är att jobba med stendöda frågor. Du vet att det är en viktig fråga, du vet att frågan är för viktig för att glömmas bort men helst skulle du bara vilja glömma bort hur viktig frågan är. Det är inte så roligt att skrika ut sitt budskap när man bara får sitt eko som respons. Det känns ofta mer lockande att begrava den döda frågan och gå med i den rörelse som är hetast för dagen.

En av Attacs huvudfrågor sedan starten är Tobinskatten. Då efter Asienkrisen kunde alla se de förödande effekterna av kasinoekonomin men så började hjulen rulla igen och marknadens brister glömdes snabbt bort. Tobinskatten förpassades i Sverige till samma hörn som Buffaloskorna, Dr. Alban och sarongen men Attac fortsatte envetet att driva denna stendöda fråga.

Som alla vet kom en ny kris och i september hände det något med frågan. Vi fick ett brev från en representant från Attac Tyskland om att den tyska finansministern Peer Steinbrück hade tagit ställning för en skatt på finansiella transaktioner. I slutet av brevet skriver Attacaren att det däremot skulle vara ett mirakel om den tyska kanslern Angela Merkel stödde förslaget. Inte undra på allas förvåning när vi kort därefter fick vi ett till brev från honom om att Angela Merkel nu stödde idén och lovade att ta upp frågan på G-20 mötet i Pittsburgh. Därefter har det gått fort. Under hösten har rapporter och nyhetsartiklar om Tobinskattens nya erövringar avlöst varandra. Ledare efter ledare, ekonom efter ekonom, instution efter instution har slutit upp bakom en Tobinskatt. Paul Krugman, Dean Baker, Europaparlamentet, Gordon Brown, José Manuel Barroso, Nicolas Sarkozy listan av alla som har visat sitt stöd kan göras ännu längre.

Kanske kom Tobinskattens största landvinning nu i helgen efter EU:s toppmöte. Då uttalade samtliga ledare för EU:s 27 medlemsstater gemensamt för en Tobinskatt. EU ville sätta press på IMF (internationella valutafonden) att överväga frågan. I samband med mötet gjorde Gordon Brown och Nicolas Sarkozy ett gemensamt utspel och föreslog att skatteintäkterna ska gå till klimatåtgärder. Man skulle kunna tro att detta utspel kom på beställning från oss då vi precis har tryckt upp 7000 flygblad där vi diskuterar just detta. Inom Attac har det länge funnits en diskussion om att skatteintäkterna ska gå till att utrota fattigdomen. Nu när vi står inför den största ekonomiska utmaningen hittills, klimatkrisen känns detta mål långt borta. Det finns ingen rättvisa i klimatförändringarna. Det är vi i väst som står för utsläppen och länderna i Syd som kommer att betala notan i form av torka och översvämningar. Om vi i Nord inte kan finansiera klimatåtgärder i Syd kan vi räkna med en humanitär katastrof utan like. Det behövs mer än en Tobinskatt för att finansiera klimatkrisen men att införa en Tobinskatt är ett stort steg i rätt riktning.

Slutligen har vi landet Sverige kvar som trots globalisering och Internet verkar vara en liten isolerad avkrok i norr. Det är fortfarande bara två svenska riksdagspartier som aktivt har tagit ställning för en Tobinskatt, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Frågan är hur länge Borg och Reinfeldt kan sitta där för sig själva och betvivla Tobinskattens effekter eller säga att det är omöjligt att få till en internationell överenskommelse. I Dagens Arena konstaterar Per Wirtén att med press från de stora ledarna tvingas högern ge vika och Attac får rätt.

Efter att gång på gång ha försökt att nå ut med ett budskap ingen vill lyssna på, efter att ha stått där med en megafon på det överdimensionerade folktomma torget i alldeles för tunna vantar, är det skönt att se hur ens frågor vaknar till liv. Det är skönt att få säga, vi hade faktiskt rätt.

Åsa Ågren

Av: Åsa Ågren

Den professionella politiken

Ekonomin ska skötas av proffsen, ekonomerna. Attac och andra organisationer som är kritiska till den nyliberala agendan kallas nedlåtande för hobbyekonomer, de som vill men inte kan. Om en skomakare var lika dålig på att laga skor som en nationalekonom är på att hålla en stabil ekonomi skulle jag dock aldrig lämna in mina kängor. Jag skulle mycket hellre sitta uppe hela natten med björntråd i högsta hugg än att låta ”proffsen” ta hand om dem

Politiker världen över har blint köpt ekonomernas dunderkurer för en stabil finansiell politik. Inte heller Sverige har varit förskonad från inflationsmål, budgettak och stramare statsfinanser. Svenska politiker har tävlat med varandra om att följa de ekonomiska råden mest slaviskt. Varför hann vi då knappt säga hejdå till IT-bubblan innan vi nu är inne i en ny lågkonjunktur? Vad gick snett denna gång?

Om vi istället ser den ekonomiska politiken för vad den är en fråga om makt blir det oförklarliga mer förklarligt. Dunderkurerna kanske inte gav oss stabilitet men likväl en maktförskjutning från staterna till marknaden. I rädsla för inflation har vi varit noggranna att inhägna politikerna med taggtråd samtidigt vi har släppts ut bankerna på grönbete i Baltstaterna.

Staternas svagare ställning får konsekvenser, ett exempel på detta är skattepolitiken. Idag försvinner skatteintäkter på minst 46 miljarder kronor från Sverige på grund av skatteflykt. I världen rör det sig om 225 miljarder dollar årligen. Staterna leker katt och råtta med företag som inte gör rätt för sig men precis som i Stockholms innerstad har råttorna för länge sedan vunnit. Värst är det i utvecklingsländerna där försvinner skatteintäkter på mer än 1,5 gånger det årliga biståndet.

Nästa gång vi betalar mer för en sämre välfärdstjänst för att några har makten att inte bry sig om skattelagstiftningen ska vi fråga oss varför vi inte låter politikerna sköta politiken utan istället överlåter den till ekonomerna. För är det inte vi folket genom våra röster som ska bestämma vilket samhälle vi ska leva i, inte några självutnämnda experter.

Åsa Ågren, ekonom och juridikstudent

Av: Åsa Ågren

Inga lagar = inga brott?

För de flesta är det självklart att man inte ska gynna brottsligt beteende. Ingen regering skulle komma på tanken att förbättra våldsbrottstatistiken genom att legalisera alla våldsbrott. Om misshandel inte längre är brottsligt kommer förvisso antalet som blir dömda för misshandel minska radikalt men det väsentliga är om folk blir misshandlade eller inte.

En helt annan logik verkar finnas när det gäller kapitalflykt. Det är inte bättre och hårdare lagstiftning som ska minska skatteflykten utan slopad förmögenhetskatt och gynnsammare bolagsskatt. Ett skattebrott ses ofta inte ett som brott utan en desperat handling av miljonärer, hårt pressade av det berömda svenska skattetrycket. Istället för förövare har skattebrottslingarna fått rollen som offer.

Skatteflykten var ett viktigt argument när förmögenhetsskatten slopades. I den promemoria som föregick lagförslaget står det; Förmögenhetsskattens oenhetliga värderingsregler och många undantag skapar kryphål och uppmuntrar till skatteplanering, framför allt bland de med stora kapitaltillgångar och resurser.

Den 23 juli, 2006 kunde man på Dagens Nyheters ledarsida läsa att; Ett annat viktigt skäl för att slopa skatten är att den skadar samhällsekonomin. Skatteverket har tidigare uppskattat att 500 miljarder kronor hålls utanför landet för att undvika beskattning, andra bedömare har talat om ännu högre belopp.

Att stryka skattebrottslingar och skatteplanerare medhårs genom att ta bort de lagar de bryter mot eller hittar kryphål i är dock både ineffektivt och omoraliskt.

Fast förmögenhetskatten och arvsskatten är borttagna och bolagskatten har blivit mer företagsvänlig strömmar kapital ut ur Sverige på grund av skatteflykt. Enligt Skatteverket förlorar Sverige skatteintäkter på minst 46 miljarder kronor varje år på grund av internationella transaktioner. En stor andel av dessa 46 miljarder är pengar som har stoppats undan i skatteparadis. Detta kan jämföras med att Stockholms läns landsting med cirka två miljoner invånare fick in 47,8 miljarder i skatteintäkter 2008, frånräknat generella statsuppdrag och utjämningssystemet. De hårt pressade miljonärerna verkar inte vara nöjda med de senaste årens skattelättnader eller är det bara så att de följer marknadens lagar, om det finns mer pengar att tjäna så gör de helt enkelt det.

Slutligen ser jag inte varför det skulle vara mer försvarligt att sno från staten än att sno från en butik. Det handlar i slutändan om pengar som skulle ha gått till skolor och sjukhus. Det är omoraliskt att vi gynnar detta brott medan vi höjer straffen för andra förmögenhetsbrott. Varför ska en narkoman som snor cigaretter på lokala Konsum bestraffas hårdare än en miljonär som fifflar med siffrorna? Vi behöver ändra vår syn på skatteflykt. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att citera justitieminister Beatrice Ask, men när det gäller skatteflykt behövs det ”hårdare tag”.

Åsa Ågren, juridikstuderande

Av: Åsa Ågren

Anders Borg fråga dina kollegor, de vet mer än dig!

När världens politiska ledare kopplar samman det oreglerade skattesystemet med instabilitet verkar vår finansminister Anders Borg knappt veta vad ett skatteparadis är. I ett interpellationssvar tror han att skatteparadisen är instabila på grund av att det finns för få anställda i banksektorn där.

Jag kan naturligtvis förstå att det finns en koppling med skatteparadis och global stabilitet. Vad Island belyser är att ett land med 300 000 invånare måste ha ett banksystem som står i rimlig proportion till det. Det finns ett antal länder med banksystem. Jag tror att det är 400 eller 500 banker som har sitt huvudkontor i en enda byggnad på Cayman Islands. Nu har ingenting inträffat där, men det är alldeles uppenbart att det finns ett antal skatteparadis som skulle kunna ställa till en oerhörd global instabilitet därför att det inte finns en proportion mellan deras förmåga att sköta ett finansiellt system och den finans- och skattesektor de har. (Svar på interpellation 2008/09:32 om demokratiskt inflytande och kontroll över finanskapitalet)

Anders Borgs okunskap är skrämmande. Mitt i en finanskris tror han att allt löser sig om man skvätter lite vatten på elden. Spekulationsekonomin, bostadsbubblorna, bankkriserna kommer inte att försvinna för att man säger till bankerna att de ska ge lite lägre bonusar. När det kommer till frågan varför elden uppkom bläddrar Borg fortfarande desperat i introduktionsboken i nationalekonomi och fortfarande har han inte hittat svaret.

Det är dags att Anders Borg går tillbaks till lärosalen och lär sig att ett skatteparadis inte är samma sak som de öar i Sydostasien han åker med familjen till. Palmerna kan istället vara grå byggnader, det turkosa havet kan istället vara Engelska kanalen och solen kan istället var en gråmulen himmel.

Nicolas Sarkozy kan lära honom att pengarna som går via Caymanöarna inte kommer med fembåten utan att det handlar om transaktioner på en dator. Det är bara på pappret handeln passerar Caymanöarna inte i realiteten. Det är i City of London banktjänstemännen flockas inte på Caymanöarna.

Angela Merkel kan förklara för Borg att skatteparadisens hårda sekretessbestämmelser gör marknaden svår att kontrollera och därmed skapar instabilitet. Hon kan ta finansmannens Bernie Madoffs omfattande bedrägerier som exempel och visa att dessa hade tydliga kopplingar till just skatteparadis. Barack Obama kan flika in att finanskrisen bygger på okontrollerade excesser.

Slutligen kan alla ledare förklara för Borg att stater går miste om åtskilliga miljarder på grund av skatteflykt. Stater som i finanskrisens tider är mer beroende än någonsin av skatteintäkter. I Sverige rör det sig om 46 miljarder som skulle ha kunnat gått till saker som nya läroböcker i skolorna och fler sängplatser på sjukhusen.

Anders Borg räknar upp tidigare kriser i interpellationssvaret. Han kommer om några år kunna lägga till ännu en kris till denna lista, för eldar som inte är släckta har en förmåga att blossa upp igen. Till dess, låt oss i alla fall inte behöva skämmas för din okunskap, Borg!

Åsa Ågren

Av: Åsa Ågren

Låt dem betala för deras egen kris!

Flera rättviseorganisationer har enats om att starta en kampanj för en finansiell transaktionsskatt med argumentet att de som skapat krisen även ska betala för den. Förra veckan träffades representanter från olika sociala rörelser i Bryssel. Attac Europa var där tillsammans med bland annat det europeiska nätverket för Friends of Earth och Eurodad. Mötet hölls parallellt med G20-mötet i Pittsburgh och temat för mötet var den globala krisen. Organisationerna kom fram till att det behövdes en demokratisk omstrukturering av finansväsendet med hänsyn till social rättvisa och hållbar utveckling. Mötet mynnade ut i en kampanj där införandet av en finansiell transaktionsskatt är ett huvudkrav.

Varför behövs en finansiell transaktionsskatt?

• Skatten är en reglerande faktor, den dämpar spekulation och minskar finansväsendets inflytande
• Skatten omfördelar resurser. De som har skapat och tjänat på krisen ska även betala för den.
• Det finns ett stöd hos många av Europas ledare för en transaktionsskatt. Frankrike, Tyskland, Österrike och Belgien har visat sitt stöd. EU Kommissionens ordförande Barosso samt kommissionären Almunia ställer sig även de positiva till en skatt.

• G20-mötet i Pittsburgh har gett IMF till uppdrag att skriva en rapport till nästa möte om finansväsendets återbetalningskrav. Hur ska marknaden återgälda de stater som var tvungna att pumpa in enorma belopp i de kollapsade banksystemen? Ett alternativ skulle vara en transaktionsskatt.

Finanskrisen har öppnat dörren för en finansiell transaktionsskatt. Nu är det upp till Attac och andra sociala rörelser att visa vägen!

Åsa Ågren

Av: Åsa Ågren

Säg välkommen till Attac Island!

Från nystartade Attac Islands pressmeddelande:

On the 30th of May 2009 the Iceland chapter of Attac was established.

The Icelandic chapter is a part of an international movement that maintains democratic watch over international financial institutions and markets.

Attac is an international movement that emerged in France in June 1998. It has chapters in 48 countries, and the Icelandic chapter will become the 49th. Of the 49 chapters 25 represent European countries, 12 represent countries in South America and 6 African countries. There are over 85.000 members worldwide. The common goal and demand of the movement is that all transactions in the international financial markets be taxed, and the proceeds of this tax be used for social projects. (öll velta á fjármagnsmörkuðum sé skattlögð og skatturinn eyrnamerktur til samfélagsverkefna).
The Icelandic Attac chapter has chosen a preliminary board, which will make preparations for a general assembly to be held this fall. This summer we are also expecting visits from representatives of foreign Attac chapters. Further information will be announced later.
All those who are interested in the positive development of society, where people come first, rather than international capitalists and financiers are invited to participate in our work. Attac in Iceland has set up a webpage, http://www.attac.is

Those interested can join the e-mail list of Attac by sending a message to attacis[a]gmail.com

The preliminary spokespeople of Attac in Iceland are: Bjarni Guðbjörnsson, Salvör Gissurardóttir, Sigurlaug Ragnarsdóttir and Árni Daníel Júlíusson.

Det ska bli mycket spännande att följa Attacs utveckling i Island med tanke på de påfrestningar landet utsatts för i samband med finanskrisen. Kommer de riktigt radikala förslagen att dyka upp här kanske?

Av: Anton Andreasson

Monbiot sammanfattar resultatet av G20 mötet.

G20 bildades en gång i tiden för att förhindra liknande kriser som den som drabbade Tigerekonomierna under 90-talet. Det avslutade mötet i London visar att de inte lärt sig speciellt mycket, räddas det som räddas kan och handlingskraftiga beslut som att stoppa skatteparadisen som ska mildra kritiken. Men efter ytterligare en ekonomisk kris borde väl öppna upp för någon form av systemkritik?

George Monbiots travesti över G20-mötet sammanfattar, översatt av Lasse Karlsson (vars blogg från London alla borde läsa)

“Vi, ledarna av G20, kommer att använda varenda cent som vi inte äger för att rädda bolagens kapitalism från dess motsägelser och få tillbaka världsekonomin på den icke uthålliga tillväxtens väg. Vi har redan använt biljoner av dollar för att gå i borgen för bankerna så att de kan återvända till sina funktioner att skinna de fattiga och förstöra jordens levande system. Nu ska vi sätta fart på 1.1 biljon dollar till. Som en sedelärande bestraffning för sin långa meritlista över skapade kriser ska vi ge IMF och Världsbanken ännu mera pengar. De här aktionerna är den största mobilisering av resurser för att stödja finansflödena i modern tid.

Men oj – det glömde vi nästan. Vi måste ha med något om miljön. Vi har inga direkta planer ännu, men vi ska fundera ut något på vägen.”

Det är glädjande att Attac och andra har kunnat vrida diskursen om de odemokratiska och instabiliserande institutionerna som skatteparadisen är, men de är bara del av ett större problem och så länge man inom G20 inte är förmögna att analysera krisens grundläggande orsaker så kommer människor åka till London och härnäst Köpenhamn för att det ska bli så.

Av: Ola Claesson