Bli medlem

Diskussionsunderlag WTO

WTO

En smula mer än frihandel

Det var under Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999 som världen fick upp ögonen för såväl globaliseringens avigsidor som en växande globala rättviserörelse. Sedan dess har det hållits ytterligare ett möte - i Doha, i november 2001. Babylon reder ut vad striderna kring frihandel egentligen handlar om - och det visar sig vara en smula mer än just frihandel.

När Världshandelsorganisationen, WTO, höll sitt ministermöte i Seattle inför millenniumskiftet så var det tänkt att bli den grandiosa startpunkten för nya omfattande förhandlingar om det som kallas frihandel. Som vi vet slutade mötet istället i kaos. De tiotusentals demonstranterna på gatorna såg detta som deras första stora seger. Och på många sätt markerade det också entrén för en ny global rörelse. Men än mer var det en seger för världens fattiga länder. För första gången sedan WTO bildats fem år tidigare hade de lyckats de samla sig. Man sa kort och gott "ya basta" - nog nu. Nog med att de avgörande förhandlingarna i organisationen fördes i slutna rum, dit de fattiga länderna inte hade tillträde. Nog med att de själva höll sina avtalade löften, medan de rika slingrade sig för att behålla redan stora fördelar på världshandelns arena.

Så det blev ingen så kallad "millenniumrunda". EU:s handelsministrar åkte desillusionerade hem med farhågor om att WTO nu skulle försvinna som betydande aktör på arenan. Och de fattiga ländernas företrädare åkte hem med hopp om att deras krav nu äntligen skulle tas på allvar. Snart hade dock EU:s förhandlare i handelsfrågor, kommissionären Pascal Lamy, och WTO:s generaldirektör Mike Moore, repat nytt mod. Tillsammans åkte de världen runt för att lyssna till kritiken, men mest för att övertyga de trilskande länderna om det goda med att gå vidare med det de vägrat acceptera i Seattle. Så småningom erbjöd sig också ett land - Arabemiraten Qatar - att stå värd för WTO:s nästa ministermöte. Och till slut sattes också datum för mötet: den 9-13:e november 2001, i Qatars huvudstad Doha.



Nu har mötet i Doha ägt rum. Den här gången skedde det i skuggan av terrorattackerna i USA och kriget i Afghanistan. Världens ögon var riktade åt andra håll - de stora medierna var upptagna med annat, och några demonstranter fick knappast tillträde till det lilla oljelandet som stod som värld. Och den här gången gick det bättre för världens rika länder. EU ville, precis som i Seattle, föra in nya förhandlingsområden i WTO - miljö, arbets- och konkurrenslagstiftning, offentlig upphandling. Och det lyckades man med, om än med förbehåll och gummiformuleringar. En majoritet av de fattiga länderna, med Indien i spetsen, ville däremot se att de rika länderna höll vad de redan lovat. De ville se förändringar i dagens WTO innan det blev tal om förhandlingar kring nya områden. Men under mötets gång tystnade den utbredda kritiken. Från de rika ländernas sida hävdades att det berodde på att man tillgodosett mycket av de krav som ställts. Men andra talade i det närmaste om utpressning - om kohandel och hot. Och några bindande åtaganden att göra någonting åt de fattiga ländernas kritik, det blev det knappast. Om Seattle blev de fattiga ländernas seger, så var detta långt ifrån fallet i Qatar.

Vad är det då världens fattiga länder varit så kritiska mot? Varför jublade man i Seattle - och varför betraktar många Qatar som ett nederlag? Vad är det för stridsfrågor som fått hundratusentals demonstranter världen över att uppmärksamma handelspolitik? Det handlar främst om två saker: marknadstillträde och demokrati. Textilier t.ex. Textilier tillhör de viktigaste varor de fattiga länderna kan exportera till i-världen. Varor som kan hjälpa dem att stärka sina ekonomier. När Världshandelsorganisationen bildades åtog sig såväl EU som USA att gradvis sänka sina tullar och importkvoter på dessa varor. Det har de också börjat göra. Men genom att utnyttja kryphål i avtalstexterna och göra sänkningar så sent som möjligt har de i praktiken fortsatt att hålla de fattiga utanför sina marknader. Fattiga länder har förlorat miljardbelopp i uteblivna vinster. Deras tvivel på att i-länderna någonsin fullt ut kommer att hålla vad de lovat har hela tiden växt. Och i Qatar gavs ånyo inga bindande löften.

Jordbruk är ett annat viktigt område. I Syd, med sina mångmiljoner småbrukare, är jordbruket livsavgörande - både ekonomiskt och som försörjningskälla. I och med handelsavtalen har länder i Syd tvingats öppna sina marknader för jordbruksprodukter. Därmed har deras jordbrukare börjat konkurrera med exportsubventionerat jordbruksöverskott från t.ex. EU. Konkurrenssituationen är i praktiken omöjlig, och åtskilliga jordbruk i fattiga länder har slagits ut. Dessa länder har därför krävt att subventionerna ska upphöra. I Qatar fick de igenom det kravet, men utan något slutdatum när subventionerna ska vara borta. De har också krävt att reglerna inom WTO ska ta hänsyn till de skilda förhållandena mellan rika och fattiga länder. Bl.a. vill de få möjlighet att skydda det lokala jordbruket, dels för att garantera livsmedelsförsörjningen, dels för att ges chansen att bygga upp egna marknader för jordbruksprodukter - marknader som kan stå pall för den rika världens konkurrens. Inga av dessa krav tillgodosågs i Qatar. De sistnämnda togs inte upp alls.



Nu har mötet i Doha ägt rum. Den här gången skedde det i skuggan av terrorattackerna i USA och kriget i Afghanistan. Världens ögon var riktade åt andra håll - de stora medierna var upptagna med annat, och några demonstranter fick knappast tillträde till det lilla oljelandet som stod som värld. Och den här gången gick det bättre för världens rika länder. EU ville, precis som i Seattle, föra in nya förhandlingsområden i WTO - miljö, arbets- och konkurrenslagstiftning, offentlig upphandling. Och det lyckades man med, om än med förbehåll och gummiformuleringar. En majoritet av de fattiga länderna, med Indien i spetsen, ville däremot se att de rika länderna höll vad de redan lovat. De ville se förändringar i dagens WTO innan det blev tal om förhandlingar kring nya områden. Men under mötets gång tystnade den utbredda kritiken. Från de rika ländernas sida hävdades att det berodde på att man tillgodosett mycket av de krav som ställts. Men andra talade i det närmaste om utpressning - om kohandel och hot. Och några bindande åtaganden att göra någonting åt de fattiga ländernas kritik, det blev det knappast. Om Seattle blev de fattiga ländernas seger, så var detta långt ifrån fallet i Qatar.

Vad är det då världens fattiga länder varit så kritiska mot? Varför jublade man i Seattle - och varför betraktar många Qatar som ett nederlag? Vad är det för stridsfrågor som fått hundratusentals demonstranter världen över att uppmärksamma handelspolitik? Det handlar främst om två saker: marknadstillträde och demokrati. Textilier t.ex. Textilier tillhör de viktigaste varor de fattiga länderna kan exportera till i-världen. Varor som kan hjälpa dem att stärka sina ekonomier. När Världshandelsorganisationen bildades åtog sig såväl EU som USA att gradvis sänka sina tullar och importkvoter på dessa varor. Det har de också börjat göra. Men genom att utnyttja kryphål i avtalstexterna och göra sänkningar så sent som möjligt har de i praktiken fortsatt att hålla de fattiga utanför sina marknader. Fattiga länder har förlorat miljardbelopp i uteblivna vinster. Deras tvivel på att i-länderna någonsin fullt ut kommer att hålla vad de lovat har hela tiden växt. Och i Qatar gavs ånyo inga bindande löften.

Jordbruk är ett annat viktigt område. I Syd, med sina mångmiljoner småbrukare, är jordbruket livsavgörande - både ekonomiskt och som försörjningskälla. I och med handelsavtalen har länder i Syd tvingats öppna sina marknader för jordbruksprodukter. Därmed har deras jordbrukare börjat konkurrera med exportsubventionerat jordbruksöverskott från t.ex. EU. Konkurrenssituationen är i praktiken omöjlig, och åtskilliga jordbruk i fattiga länder har slagits ut. Dessa länder har därför krävt att subventionerna ska upphöra. I Qatar fick de igenom det kravet, men utan något slutdatum när subventionerna ska vara borta. De har också krävt att reglerna inom WTO ska ta hänsyn till de skilda förhållandena mellan rika och fattiga länder. Bl.a. vill de få möjlighet att skydda det lokala jordbruket, dels för att garantera livsmedelsförsörjningen, dels för att ges chansen att bygga upp egna marknader för jordbruksprodukter - marknader som kan stå pall för den rika världens konkurrens. Inga av dessa krav tillgodosågs i Qatar. De sistnämnda togs inte upp alls.



En tredje stridsfråga handlar om patent. Storföretagen inom läkemedelsindustrin har framgångsrikt lobbat för att få in ett avtal om patenträttigheter i Världshandelsorganisationens regelverk. Trips, som det kom att kallas, bekymrade till en början få av de fattiga ländernas delegater. De hade andra frågor som var mer angelägna. Men nu, sju år senare, har effekterna blivit tydliga. Patentavtalet minskar i praktiken möjligheterna för fattiga länder att få tillgång till läkemedel för att bekämpa allvarliga sjukdomar, som hiv och aids. Samtidigt kan läkemedelsföretagen genom Trips exploatera ursprungsbefolkningars traditionella kunskaper om läkeörter, utan att ge dem någon ersättning. Och när de stora utsädesföretagen genom Trips kan ta patent på gener befarar jordbrukare i Syd ett dyrbart framtida beroende av storföretagens utsäde - istället för att som tidigare kunna förädla sitt eget, genom att byta med varandra på traditionellt vis. Trips bygger på patentlagstiftning som redan finns i de flesta industrialiserade länder. Därför kostar det inte så mycket för dessa att föra in avtalet i sina egna lagtexter. För de fattiga länder som tidigare inte haft patentlagar blir det däremot en kostsam historia - både att anpassa sin lagstiftning till Trips, och bygga upp den juridisk kompetens som krävs för att efterleva det. Besluten i Qatar kring Trips gav de fattiga länderna i stort sett ingenting. Ett undantag som säger att Trips inte får innebära hinder för att köpa in nödvändiga mediciner är egentligen bara ett förtydligande av vad man redan tidigare kommit överens om. Kraven från de fattiga länderna på "inga patent på liv" - i grund och botten att man inte ska kunna ta patent på växter - och bättre skydd för ursprungsbefolkningars kunskaper, tog man i stort sett ingen hänsyn till alls.

En fjärde stridsfråga handlar om Gats, Världshandelsorganisationens avtal om handel med tjänster. I Qatar var det i och för sig inga stora diskussioner kring just detta, men många varnar för konsekvenserna av de förhandlingar som nu startar efter WTO-mötet. Formuleringarna i Gats är ganska allmänt hållna, men ambitionen från serviceföretagens lobbygrupper i USA som EU är klar: i den växande tjänstesektorn finns stora framtida vinster att hämta. Därför måste alla obekväma regleringar kring dessa marknader bort. Det handlar inte minst den offentliga sektorn. I de flesta länder har detta varit det statens och det gemensammas domän, och här ser de privata serviceföretagen stora möjligheter att växa. De som varnar för Gats menar att avtalet kommer att tvinga allt mer av offentliga bastjänster - utbildning, sjukvård, omsorg, vattenförsörjning, kommunikationer - att överföras till den privata marknaden. Tillgång till basservice blir därmed inte längre en självklar medborgerlig rättighet, utan en handelsvara som vilken som helst. Ingen genomgripande analys har gjorts vare sig i Nord eller Syd om vilka effekter Gats kan få. Ändå vill i-världens förhandlare gå vidare med avtalet - något man också i praktiken beslutade att göra i Qatar.



En tredje stridsfråga handlar om patent. Storföretagen inom läkemedelsindustrin har framgångsrikt lobbat för att få in ett avtal om patenträttigheter i Världshandelsorganisationens regelverk. Trips, som det kom att kallas, bekymrade till en början få av de fattiga ländernas delegater. De hade andra frågor som var mer angelägna. Men nu, sju år senare, har effekterna blivit tydliga. Patentavtalet minskar i praktiken möjligheterna för fattiga länder att få tillgång till läkemedel för att bekämpa allvarliga sjukdomar, som hiv och aids. Samtidigt kan läkemedelsföretagen genom Trips exploatera ursprungsbefolkningars traditionella kunskaper om läkeörter, utan att ge dem någon ersättning. Och när de stora utsädesföretagen genom Trips kan ta patent på gener befarar jordbrukare i Syd ett dyrbart framtida beroende av storföretagens utsäde - istället för att som tidigare kunna förädla sitt eget, genom att byta med varandra på traditionellt vis. Trips bygger på patentlagstiftning som redan finns i de flesta industrialiserade länder. Därför kostar det inte så mycket för dessa att föra in avtalet i sina egna lagtexter. För de fattiga länder som tidigare inte haft patentlagar blir det däremot en kostsam historia - både att anpassa sin lagstiftning till Trips, och bygga upp den juridisk kompetens som krävs för att efterleva det. Besluten i Qatar kring Trips gav de fattiga länderna i stort sett ingenting. Ett undantag som säger att Trips inte får innebära hinder för att köpa in nödvändiga mediciner är egentligen bara ett förtydligande av vad man redan tidigare kommit överens om. Kraven från de fattiga länderna på "inga patent på liv" - i grund och botten att man inte ska kunna ta patent på växter - och bättre skydd för ursprungsbefolkningars kunskaper, tog man i stort sett ingen hänsyn till alls.

En fjärde stridsfråga handlar om Gats, Världshandelsorganisationens avtal om handel med tjänster. I Qatar var det i och för sig inga stora diskussioner kring just detta, men många varnar för konsekvenserna av de förhandlingar som nu startar efter WTO-mötet. Formuleringarna i Gats är ganska allmänt hållna, men ambitionen från serviceföretagens lobbygrupper i USA som EU är klar: i den växande tjänstesektorn finns stora framtida vinster att hämta. Därför måste alla obekväma regleringar kring dessa marknader bort. Det handlar inte minst den offentliga sektorn. I de flesta länder har detta varit det statens och det gemensammas domän, och här ser de privata serviceföretagen stora möjligheter att växa. De som varnar för Gats menar att avtalet kommer att tvinga allt mer av offentliga bastjänster - utbildning, sjukvård, omsorg, vattenförsörjning, kommunikationer - att överföras till den privata marknaden. Tillgång till basservice blir därmed inte längre en självklar medborgerlig rättighet, utan en handelsvara som vilken som helst. Ingen genomgripande analys har gjorts vare sig i Nord eller Syd om vilka effekter Gats kan få. Ändå vill i-världens förhandlare gå vidare med avtalet - något man också i praktiken beslutade att göra i Qatar.



De här stridsfrågorna har handlat om marknadstillträde: om att öppna marknader och underlätta för världens storföretag. Den andra huvuddelen av kritiken mot WTO handlar om demokrati - om hur WTO fungerar. I WTO har vart och ett av de 144 medlemsländerna en röst, som i alla formellt demokratiska församlingar. I praktiken har dock den så kallade Quaden - de fyra stora, USA, Kanada, EU och Japan - ett avgörande inflytande. Åttio procent av alla handel sker mellan dessa fyra. Med sin ekonomiska styrka kan dessa utöva enorm påtryckning på andra länder - och gör det också. Ojämlikheten visar sig också i förhandlingsdelegationerna. Medan rika länder kan hålla horder av experter i de förhandlingsprocesser som ständigt pågår i WTO:s högkvarter i Genève, måste många fattiga länder nöja sig med kanske en enda. Och när dessutom de avgörande diskussionerna ofta förs i slutna rum, mellan de länder som har störst intresse i frågan, blir demokratin i organisationen knappast mer än polityr. Inför mötet i Qatar har också de här demokratifrågorna varit föremål för mycket utbredd kritik, såväl från frivilligorganisationer som länder i Syd. Många har också kritiserat själva mötet i Qatar och de förhandlingsmetoder som de rika länderna använde sig av där. Men mycket av den officiella kritiken har stannat vid anonyma röster - det är svårt att våga stå upp på den världspolitiska arenan, när följderna kan slå både mot det egna landet och den egna personen.

Det här är egentligen bara ett axplock ur de obalanser kritiker ser med dagens WTO och dess avtal. För världens fattiga länder har sju år med WTO till stor del varit negativt. Redan är regelverket mer omfattande än de mäktar med att hantera. Därför har de velat göra halt - utvärdera, reparera de delar som är orättvisa och reformera organisationen. Så blev det inte i Qatar. Den avgörande kritiken möter fortfarande inget gensvar hos EU och världens rika länder. Det är allvarligt. Speciellt i en tid då behovet av att ta tag i globala problem blir allt mer uppenbara. Men det finns hopp. I Seattle satte de fattiga länderna ner foten för första gången och lyckades därmed sätta käppar i hjulet för de rika ländernas planer. Resultatet för de fattiga länderna från Qatar-mötet var magert, men ändå var de där bättre förberedda och mer enade är förmodligen någonsin tidigare. I Qatar valdes Kina in i WTO. Såväl Kina som Indien har var för sig nästan dubbelt så stor befolkning som USA och EU tillsammans. De blir två starka aktörer på kommande WTO-möten. Sedan Seattle har också insikten i västvärlden om problemen i WTO vuxit. Frågorna har blivit föremål för diskussion: de har hamnat på det som kallas den politiska dagordningen. Medierna har börjat intressera sig. Det är här vi hoppas kunna hjälpa till i Attac - att lyfta fram problemen och sätta tryck på makthavarna. Seattle var ett steg fram. Qatar möjligen ett steg tillbaka. Nu är det dags för ett rejält steg framåt igen.



De här stridsfrågorna har handlat om marknadstillträde: om att öppna marknader och underlätta för världens storföretag. Den andra huvuddelen av kritiken mot WTO handlar om demokrati - om hur WTO fungerar. I WTO har vart och ett av de 144 medlemsländerna en röst, som i alla formellt demokratiska församlingar. I praktiken har dock den så kallade Quaden - de fyra stora, USA, Kanada, EU och Japan - ett avgörande inflytande. Åttio procent av alla handel sker mellan dessa fyra. Med sin ekonomiska styrka kan dessa utöva enorm påtryckning på andra länder - och gör det också. Ojämlikheten visar sig också i förhandlingsdelegationerna. Medan rika länder kan hålla horder av experter i de förhandlingsprocesser som ständigt pågår i WTO:s högkvarter i Genève, måste många fattiga länder nöja sig med kanske en enda. Och när dessutom de avgörande diskussionerna ofta förs i slutna rum, mellan de länder som har störst intresse i frågan, blir demokratin i organisationen knappast mer än polityr. Inför mötet i Qatar har också de här demokratifrågorna varit föremål för mycket utbredd kritik, såväl från frivilligorganisationer som länder i Syd. Många har också kritiserat själva mötet i Qatar och de förhandlingsmetoder som de rika länderna använde sig av där. Men mycket av den officiella kritiken har stannat vid anonyma röster - det är svårt att våga stå upp på den världspolitiska arenan, när följderna kan slå både mot det egna landet och den egna personen.

Det här är egentligen bara ett axplock ur de obalanser kritiker ser med dagens WTO och dess avtal. För världens fattiga länder har sju år med WTO till stor del varit negativt. Redan är regelverket mer omfattande än de mäktar med att hantera. Därför har de velat göra halt - utvärdera, reparera de delar som är orättvisa och reformera organisationen. Så blev det inte i Qatar. Den avgörande kritiken möter fortfarande inget gensvar hos EU och världens rika länder. Det är allvarligt. Speciellt i en tid då behovet av att ta tag i globala problem blir allt mer uppenbara. Men det finns hopp. I Seattle satte de fattiga länderna ner foten för första gången och lyckades därmed sätta käppar i hjulet för de rika ländernas planer. Resultatet för de fattiga länderna från Qatar-mötet var magert, men ändå var de där bättre förberedda och mer enade är förmodligen någonsin tidigare. I Qatar valdes Kina in i WTO. Såväl Kina som Indien har var för sig nästan dubbelt så stor befolkning som USA och EU tillsammans. De blir två starka aktörer på kommande WTO-möten. Sedan Seattle har också insikten i västvärlden om problemen i WTO vuxit. Frågorna har blivit föremål för diskussion: de har hamnat på det som kallas den politiska dagordningen. Medierna har börjat intressera sig. Det är här vi hoppas kunna hjälpa till i Attac - att lyfta fram problemen och sätta tryck på makthavarna. Seattle var ett steg fram. Qatar möjligen ett steg tillbaka. Nu är det dags för ett rejält steg framåt igen.



Uruguayrundan

Den senaste stora förhandlingsrundan inom WTO. Startade i Ponta del Este, Uruguay 1986 och avslutades med att avtal skrevs under i marockanska Marrakech, 1994. Med detta godkändes formellt bildandet av WTO.

WTO

World Trade Organisation. Både en organisation och ett multilateralt avtal kring handel. Eftersom avtalet i sig inrymmer fler delavtal, talar man omväxlande om WTO-avtalet och WTO-avtalen. Organisationen har sitt säte i Genève.

GATS

General Agreement on Trade in Services. Avtalet inom WTO kring tjänstehandel. Ännu så länge mest ett generellt ramverk, inte så detaljerat som andra delavtal.

TRIPs

Trade Related aspects of Intellectual Property Rights. Ett av WTO:s delavtal. Berör patenträttighter, copyright, skydd för varumärken, etc.



Uruguayrundan

Den senaste stora förhandlingsrundan inom WTO. Startade i Ponta del Este, Uruguay 1986 och avslutades med att avtal skrevs under i marockanska Marrakech, 1994. Med detta godkändes formellt bildandet av WTO.

WTO

World Trade Organisation. Både en organisation och ett multilateralt avtal kring handel. Eftersom avtalet i sig inrymmer fler delavtal, talar man omväxlande om WTO-avtalet och WTO-avtalen. Organisationen har sitt säte i Genève.

GATS

General Agreement on Trade in Services. Avtalet inom WTO kring tjänstehandel. Ännu så länge mest ett generellt ramverk, inte så detaljerat som andra delavtal.

TRIPs

Trade Related aspects of Intellectual Property Rights. Ett av WTO:s delavtal. Berör patenträttighter, copyright, skydd för varumärken, etc.

Artikelinfo:

OBS: Denna artikel är arkiverad och innehållet kan därför vara inaktuellt.

Publicerad av Attac Sverige den 13 oktober 2002. Uppdaterad för 2888 dagar sedan. π