Finanskrisen på Island, ett föredrag med Thorvaldur Thorvaldson, Stockholm den 5:e december 2009.
Här nedan är en sammanställning från två föreläsningsanteckningar från föreläsningen den femte december och det bör noteras att detta är Thorvaldurs syn på krisen.
Bakgrunden till krisen
Thorvaldur började med att ställa frågan varför krisen utvecklade sig annorlunda på Island än i andra länder. För att få svar på denna fråga måste man titta närmare på Islands ekonomiska bakgrund.
1900- 1970
Island är ett litet samhälle isolerat från övriga delar av världen. Innan andra världskriget var landet underutvecklat och därefter skedde en snabb ekonomisk utveckling. Småindustrier utvecklades och efter kriget var arbetslösheten i regel mycket låg. Valutarestriktioner gjorde det dock svårt för Island att importera.
Historiskt sett har Island haft en stabil men hög inflation och en låg ränta. Räntorna var vanligen lägre än inflationen, något som medförde lågt sparande och hög konsumtion. Det var ingen idé att ha pengar på banken utan man handlade upp pengarna så snabbt som möjligt. Lånade man exempelvis pengar till en lägenhet reducerades lånen.
1970- 2000
Efter 1970 talet har en mer nyliberal ekonomisk politik förts på Island och under 1980-talet och 1990-talet svepte en privatiseringsvågen över landet. Flera statsägda företag såldes ut. Inflationsbekämpningen prioriterades, de isländska facken gick exempelvis med på att sänka sina lönekrav. Under 90-talet var valutan stabil och räntorna höga (5-10 %)
1983 skedde det en stor förändring i den ekonomiska politiken. Det blev ett stopp för indexreglerade löner. Tidigare hade lönerna följt inflationen och skrevs upp när den isländska kronan förlorade i värde. Det kunde röra sig om fyra till fem uppskrivningar årligen. Inflationen på Island uppgick till 50-60 % årligen under vissa perioder. Detta stopp skedde parallellt med att lånen blev indexreglerade, det vill säga lånen ökade i takt med inflation. De som nyligen hade köpt lägenheter drabbades hårt av denna förändring då lönerna minskade samtidigt som lånen ökade i värde. Många islänningar gick i personlig konkurs.
Nästa viktiga datum i den Isländska ekonomiska historien är 1991. Då öppnades en marknad för handel med fiskekvoter, det gick att köpa och sälja fiskekvoter. En oligopolisering av denna marknad medförde anmärkningsvärda och orimligt höga kvotpriser. De höga priserna inbringade ett stort kapitalöverskott och kan ses som en anledning till varför det senare blev en stor isländsk investeringsvåg i utlandet. Här kan man notera att för Island har fiskeindustrin varit en plattform för hela ekonomin
2000 – 2008
De senaste tio åren har det funnits mycket och billigt kapital på Island och de isländska kapitalisterna har letat efter nya investeringsmöjligheter. Den isländska marknaden har inte räckt till och investerarna har gått in på nya marknader. Stora investeringar har gjorts i utlandet, bland annat i företaget Magasin du Nord och i engelska köpcentra. De som investerade kallades ”Vikingarna”, en grupp som manipulerade hela den isländska ekonomin. Kärngruppen bestod av ca 40-50 individer och till dem fanns även andra personer knutna.
De stora isländska investeringarna kritiserades i danska media. Journalister frågade sig var pengarna kom ifrån. Till följd av denna kritik rykte isländska ministrar ut och kom med lugnande försäkringar till kritikerna. Ministrarna proklamerade att den isländska staten försäkrade allt något som senare skulle komma att bli en dyr historia.
2002 privatiserades banksystemet på Island. De två stora bankerna Landsbanken och Kaupting slumpades bort till två mindre trovärdiga köpare med regeringskontakter. Landsbankens nya ägare som hade kopplingar till det konservativa partiet hade tidigare investerat i ett bryggeri i S:t Petersburg. Detta bryggeri såldes senare till Heineken och det finns indicier på att ryska maffian hade ett finger med i spelet. De isländska bankerna hade grupper av företagare och investerare knutna till intill sig som de lånade ut pengar till. Många finansbolag lånade i bankerna för att hålla uppe priserna. Bankerna lånade även pengar av varandra. Lånen mellan de olika aktörerna medförde att om en kund gick i konkurs drabbades alla.
Krisen
Kollapsen
Under hösten 2008 så kollapsade den isländska ekonomin och finansinstitutionerna till följd av bristande tro på systemet. Att en kris skulle komma var oundvikligt då skulderna på Island mellan 2004 och 2008 ökade markant, skulderna översteg tio gånger BNP. Thorvaldur jämförde berget av skulder med en hög stapel. Det behövdes inte mycket kraft för att få stapeln i gungning och den isländska ekonomin att kollapsa.
De isländska bankerna föll. Den 6 oktober 2008 kollapsade Landsbanken. Kollapsen hade föregåtts av att det 2007 hade blivit svårare för banken att få kapital. För att få in nytt kapital försökte Landsbanken att attrahera privatpersoner i främst Storbritannien och Nederländerna att sätta in pengar på deras sparkonton. Med höga räntor fick Landsbanken en konkurrensfördel gentemot de inhemska bankerna och pengarna strömmade in. Dessa konton kallades Icesave, de generade stora belopp till banken men samtidigt var banken förpliktigad att betala höga räntor. Även Kaupthing hade liknande verksamhet. Denna verksamhet var i längden ohållbart och när Landsbanken föll satt plötsligt en mängd småsparare med frusna konton. När brittiska sparare fick sina tillgångar frusna i Isländska banker svarade myndigheterna i Storbritannien med att frysa isländska tillgångar i landet genom terroristlagar. Detta ledde till att alla isländska transaktioner med utlandet lamslogs och att den isländska krisen försvårades ytterligare.
Krisens effekter
När krisen var som värst hotades Island av läkemedelbrist och brist på djurfoder. Det blev dyrt för islänningarna att importera när valutan minskade i värde. För två år sedan var en svensk krona värd cirka 9 kronor och nu har den isländska kronan fallit i värde så att en svensk krona är värd cirka 18 isländska kronor. Aktiepriserna har inte helt förvånande påverkats av krisen. Under 2000-talet hade de tiodubblats och föll sedan från 9000 isländska kronor till 400.
Protesterna
Under 2008 skedde regelbundna demonstrationer med uppåt 10 000 personer. Det fanns ett ökat engagemang fastän demonstrationerna inte hade någon klar politisk målsättning Tillföljd av en stor demonstration utanför parlamentsbyggnaden fick den konservativa/socialdemokratiska regeringen gå. Demonstranterna hade slagit i grytor och eldat upp den stora julgran som Island traditionsenligt varje år får från Oslo. I januari 2009 blev det regeringsskifte och en mer vänsterorienterad regering tog makten. Efter regeringsskiftet avslutades demonstrationerna.
Flera organisationer däribland Hemmets intresseförening och Attac Island bildades till följd av krisen. Hemmets intresseförening är en förening för skuldsatta husägare med ca 3000 medlemmar. 90 % av den isländska befolkningen äger sin lägenhet och många är idag kraftigt skuldsatta. Fler än 10 000 har i praktiken gått i personlig konkurs och skulderna bara ökar. Skulder knutna till utländsk valuta har fördubblats samtidigt som huspriserna har sjunkit. Föreningen vill bli en fackförening för bostadsägare och kämpar för att reducera skulderna. För att sätta press på politikerna och bankerna har föreningen arrangerat tillfälliga stopp i återbetalningarna. Flera låntagare har gått samman och under en viss bestämd tidsperiod inte betalat in sina räntor och amorteringar.
Situationen idag
En ny regering men ingen politisk kursändring
Thorvaldur har ingen positiv syn på situationen idag. Regeringsskiftet ändrade ingenting. Islands vänsterparti som tidigare ogillade idén på att Island skulle ta lån från IMF (internationella valutafonden) sa efter att de hade kommit till makten att det var den enda lösningen. IMF-lån var också ett krav från de nordiska länderna. De nordiska länderna vägrade ge ut ett lån om inte Island tog ett lån från IMF också. Det har inte heller kommit några större skuldlättnader för alla de islänningar som för tillfället. befinner sig en djup ekonomisk kris
Regeringen har fortsatt att aktivt arbeta för stora investeringar på Island. De har som målsättning att driva på för nya aluminiumverk. Tidigare har man låtit utländska investerare bygga enorma aluminiumverk på Island och har lockat dem med tillgång till väldigt billig energi. För att försörja ett av verken byggdes en gigantisk damm, denna damm har blivit väldigt omdebatterad då många är oroliga för dammens miljöpåverkan. Troligtvis kommer Island att använda upp resten av all lättillgänglig energi så att det inte finns några möjligheterna till ytterligare energianvändning. Thorvaldur tror att en utökade aluminiumtillverkning på Island är helt fel väg att gå då den utarmar isländska naturresurser samtidigt som de stora vinsterna hamnar hos de utländska investerarna.
Thorvaldur sammanfattar den politiska situationen på Island idag som förvirrad. Många människor känner att den nya regeringen inte har förändrat någonting och vet inte nu var de ska rikta sin kritik om de vill ha förändring.
Island är under IMF:s krav
För att reda ut ekonomin har den isländska staten tagit län som motsvarar två års BNP. Hela skulden motsvarar 350 % av BNP och i praktiken innebär detta att Island ska betala räntor på 160 miljarder kronor årligen, dubbelt så mycket som den beräknade bytesbalansen. Den absolut största långivaren är IMF Det stora lånet från IMF gör att hela den isländska självständigheten hotas. IMF har ställt skarpa krav på Island, allt ska privatiseras, landet ska inte få föra en självständig ekonomisk politik och Island måste se till att Icesave-avtalen hålls. När det gäller Icesave-avtalen vägrar IMF erkänna att det rör sig om en Force Majeure situation utan Islands befolkning får betala för bankmännen dåliga affärer. IMF har även blandar sig i Islands ekonomiska politik när det gäller pensionssystemet.
Hur kommer framtiden att se ut?
Thorvaldur är inte särskilt hoppfull. Enligt honom driver regeringens politik Island mot ytterligare katastrofer. Finns det någon väg framåt? Hoppet finns och han hoppas på att en ny rörelse bildas. Thorvaldur tror att det behövs en socialisering av finanssystemet, där man försöker ta kapital till värdeskapande sektorer. Finanssystemet måste enligt honom förändras då det har sugit ut allting.
Frågor från publiken
På frågan om hur Thorvaldur ställer sig till Islands EU-medlemskap svarar han att han är en motståndare. Ungefär 60 % av befolkningen är emot EU och ”Nej till EU-rörelsen” växer snabbt trots att hela statsapparaten används för ett medlemskap. Thorvaldur menar att EU har starka egenintressen av att pressa Island till ett medlemskap. EU kan få tillgång till arktiska områden genom Island och om Island går med i EU kommer pressen på Norge att öka.
Artikelinfo:
OBS: Denna artikel är arkiverad och innehållet kan därför vara inaktuellt.
Publicerad av Åsa Ågren den 14 december 2009. Uppdaterad för 884 dagar sedan. π
