Nu kommer bortförklaringarna
Amsterdam, 1 juni 2005
Aron Etzler
Det sägs att historien alltid skrivs av segrarna. Det må vara sant i många fall, men i princip aldrig för de segrar som vinns mot makten.
I söndags tillbringade jag kvällen i Paris med att se TV-bevakningen av nej-sidans seger i folkomröstningen om EU-konstittutionen. Nyhetsankarna hade svårt att hålla god min med resultatet, och det var inte konstigt. Från början betraktades ett ja som självklart. Att säga nej var illegitimt, ett ställningstagande “mot Europa”.
Man räknar med att det fram till mars var mellan 60 och 70 procent positiva inslag i etermedia för ja-sidan. Efter att ett stort antal anställda inom radion skrev ett upprop mot vad de ansåg var en massiv övervikt ja-positiv bevakning. Efter det ändrades det hela något, men fortfarande den sista dagen lyssnade jag på radiokanalen France-infos sista sändning om kampanjavslutningarna fredag kväll. Man började med att berätta att både ja- och nej-sidan kampanjat in till slutet. Sedan fick lyssnarna höra jasidans sista budskap, som helt var inriktat på att få folk att inte att ett nej skulle vara poänglöst och dåligt för Frankrike. Nejsidan nämndes inte mer och så valkampanjen över i media.
På söndagskvällen var det alltså samma nyhetsankare som vände sig till samma experter som under hela kampanjen suttit och förklarat varför ett nej skulle få katastrofala följder. Deras slutsatser var mycket lika det som sades efter den svenska EMU-folkomröstningen: det har uppstått en enorm förtroendeklyfta efterom människor är rädda för globaliseringen och ytterligare EU-integration. De vill inte lyssna på förnuftets röst. Därefter inriktas analysen på varför ja-sidan misslyckat förmedla nödvändigheten till folk.
Det är antagligen bara inom den politiska journalistiken som en sådan enögdhet inte rakt av betraktas som inkompetens. Föreställ er att Djurgården besegrar Malmö FF i Allsvenskans final, och att reportrarna ägnar det mesta av sin tid till att fråga varför Malmö inte kunde vinna och beklagar resultatet, eftersom Malmö – det vet ju “alla” är ett bättre lag. Föreställ er sedan att deras bild av att Malmö är omöljigt att besegra inte rubbas ens av ett rungande nederlag på planen. Frågorna de närmsta veckorna handlar nämligen om hur Malmö skall komma tillbaka. Så är läget. Vi anses omöljliga som vinnare, även om vi vinner nästa gång också.
Nu är jag i Amsterdam för att vittna om nästa seger och göra det arbete som ingen annan kommer att göra denna vecka hemma i Sverige: att skriva om nej-sidans seger från segrarnas perspektiv. Jag har ännu inte träffat en människa som på allvar tror att ja-sidan kan vinna. De senaste undersökningarna visar 60 procent nej.
Kampanjen i Nederländerna har varit mycket kortare än i Frankrike. Egentligen har den bara pågått intensivt de två veckor som regeringen engagerat sig på allvar. Innan det var det bara det största partiet på nej-sidan, Socialistiska Partiet som börjat, och de hade knapp hålit på mer än två veckor extra. Före det var det den lilla nej-kommittén som sedan nyår sporadiskt arbetat. – Regeringen sade ingenting först. Men när de väl började kampanjen började den direkt med hot. De hotade att med krig i Europa och sa åt folk att inte rösta alls om de var osäkra, säger Benita, som är journaliststuderande, till mig.
Som kampanjen ser ut nu från ja-sidan är de viktigaste argumentet att Nederländerna kommer att förlora makt inom EU. – Man kommer att prata om oss, istället för att lyssna till oss, sager premiärminister Balkenende i TV.
Paul Nyrup Rasmussen, den före detta danska statministern, säger att ett nej inte gör någon skillnad annat än att Balkenende kommer få färre kontakter och att färre kommer att lyssna på honom på toppmötena.
De debatter jag har sett är förvånansvärt tekniska: de handlar om vetoregler och huruvida EU verkligen blir mer demokratiskt med den nya konstitutionen. Mycket handlar också om EU:s allmänna utveckling. Speciellt euron har gjort många djupt missnöjda med EU, för priserna har ökat. Man kan skönja en bitterhet i ansiktet hos folk när jag berättar att vi röstade nej till EMU i Sverige. – Lucky you, säjer en av ungdomarna på en debatt på studentföreningen.
Det påminner mig om hur ja-sidan då i Sverige försäkrade att alla i EU älskade Euron och att ingen trodde oss på Flamman när vi visade en undersökning från åtta länder som visade att folk tvärtom var förbannade.
Jag har nu hört exakt samma sak i Frankrike och tvivlar starkt på att det finns en majoritet i något EU-land som gillar sin nya valuta.
Andra skäl till missnöje handlar om att regeringen privatiserat el och järnväg med hänvisning till EU.
Liksom i Frankrike är ilskan starkast i låginkomstgrupper. I shoppingcentret Buiksslotermeerplein mitt i det höghusdominerade norra Amsterdam skräder folk inte orden om vad de anser att EU betytt för Nederländerna. – Vi betalar den högsta EU-avgiften per capita, samtidigt som man skär ner hänsynlöst på många områden, förklarar en.
Omröstningen, som ordnas av nej-sidan på torget leder till 18 röster för och 209 emot.
Starkast på nej-sidan organisatoriskt är Socialistiska partiet, ett imponerande lokalt förankrat parti (se mina tidigare artiklar i tidningen Flamman: 1, 2). Sedan finns de högerextrema List Pim Forteuyn och några kalvinistiska småpartier. Men det kommer att bli ett rungande nej, säger alla. En majoritet av socialdemokraternas väljare är emot. Miljöpartiet Grön Links väljarbas är delad. En skillnad mot Frankrike är dock att också en majoritet av väljarna i det liberala partiet är emot.
Vallokalsundersökningarna får visa varför holländarna röstade nej. Men de kommer att göra det, och just nu ser det dessutom ut att bli med ett oväntat högt valdeltagande. Det troliga är att det kommer bortförklaras som ännu ett val präglat av diffus “rädsla”, “xenofobi” och “missnöje”. Från Amsterdam kan jag rapportera att folk här lyckligtvis varken är dumma, inskränkta eller konstiga. Ett Europa med den holländska befolkningen verkar fortfarande trevligare än ett med Tony Blair, Berlusconi, Chirac och Göran Persson.
_Aron Etzler är medlem i Attac och chefredaktör för tidningen Flamman. _
Vill du publicera en kommenter eller spinna vidare på temat i krönikan? Maila din text till web@attac.se!
Senaste kommentarerna på attac.se: