Bli medlem

Vattenprivatisering

Vattenprivatisering ur ett lokalt och globalt perspektiv

Föredrag vid Rådslag för rättvisa och gemensam välfärd, 28 november 2004

Gith Andersson, Attac Norrköping

I slutet av oktober när jag var och handlade i Coop Forum i Norrköping stod jag och utforskade tidningshyllorna medan jag väntade på min man som var i andra änden av affären för att hämta något som vi glömt. Jag såg att dom hade tidningen Privata affärer och på tidningens framsida stod det sänkt arvsskatt och tips om hur du kan sänka skatten. Nästa gång jag var och handlade i samma affär stod det på tidningens framsida “Bli din egen jurist”.

Att på olika sätt komma undan skatter och göra “smarta” affärer verkar ha ersatt det som tidigare mer handlade om samhällsbyggande. Varför har vi övergett solidaritetstanken och hur återerövrar vi den? På olika sätt blir vi medborgare påverkade och även intvingade i de individuella valen för att få vår del av kakan men tyvärr räcker inte kakan till alla längre. Ett sätt att återerövra solidaritetstanken är att så många som möjligt protesterar mot de pågående privatiseringarna och avregleringarna. Det positiva gensvar vi fått från allmänheten när vi stått och samlat namn på Norrköpings gator till uppropet för rättvisa och gemensam välfärd har ytterligare stärkt mig i den uppfattningen.

*

Jag började ana att en större förändring höll på att ske när min arbetsgivare, som är Norrköpings kommun, började omorganisera 1992 till något som kallades för köp- och säljsystem och som bestod av beställare och utförare. Det var då arbetsplatserna blev s.k. resultatenheter. Dessutom fick personalen olika färger, beroende på hur länge de varit anställda i kommunen, vilket gjorde många av oss oroliga. Kommunen skulle liknas vid en kommersiell marknad för bästa effektivitet. Allt verkade mycket genomtänkt. Sedan dess har personalstyrkan inom t.ex. barnomsorgen halverats. Liknande system infördes även i andra kommuner men på en punkt utmärkte sig Norrköping. Som enda kommun i landet hittills sålde Norrköping år 2000 ut hela sitt energibolag, där också vatten och avlopp ingick. Ny ägare blev Sydkraft eller E.O.N som det tyska moderbolaget heter. Men trenden att sälja ut det offentliga vattnet var inte ny. Redan 1993 försökte t.ex. det borgerligt styrda Malmö sälja sitt VA-verk men affären hann inte slutföras innan socialdemokraterna vann valet och rev upp beslutet. Ännu tidigare hade England under Margret Thatchers regering sålt ut hela vattenförvaltningen. I Norrtälje lade kommunen för ett par år sedan ut hela driften av vatten och avlopp på en tioårig entreprenad till den franska vattenjätten Veolia.

Utförsäljningens syfte i Norrköping var att få ordning på kommunens ekonomi, men ändå har nedskärningarna och omorganisationerna fortsatt. Det allra senaste är att man vill lägga ner ytterligare skolor trots att man redan lagt ner fyra förra året och tidigare i år. Två av de nedlagda skolorna har nu blivit friskolor istället. Anledningen uppges vara att elevantalet minskar, men frågan är också hur många elever som fångas upp av de friskolor som finns i Norrköping. Nyligen blev det också bestämt att kommunen ska ta bort det kollektiva ledarskapet som har funnits på en förskola i kommunen sedan 1978 och som har fungerat mycket bra utan chef. Personalen säger att de är rädda att delaktigheten och inflytandet försvinner. Samtidigt säger barn- och ungdomsnämndens ordförande att när man den här gången ska lägga ner skolor så har man gjort ett helt annat förarbete med områdeschefer och rektorer. Är det därför det är så viktigt att ha chefer och inte något kollektivt ledarskap på kommunens alla inrättningar?

*

Vattenfrågan är mycket komplex. Attac har kommit att ägna mest tid åt privatiseringsaspekten. Just nu finns vattengrupper som arbetar med frågan på olika orter i Sverige och de består inte enbart av Attacare. I Norrköping har kampen mot vattenprivatiseringen kommit upp i omgångar. Jag ska strax beskriva den. Men först vill jag säga något om vattenprivatiseringen i stort.

Privata vattenföretag strävar självklart efter kortsiktig vinst och söker sig till områden där kostnaderna är låga och inkomsterna höga. Användningen och skyddet av våra vattentillgångar kräver däremot långsiktighet, t.ex. i form av underhåll och nyinvesteringar. Dessutom måste alla medborgare, också de som bor avsides eller saknar pengar, ha vatten för att kunna leva. Redan här finns alltså en konflikt mellan marknadsprincipen, å ena sidan, och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och kravet på en ekologiskt hållbar utveckling, å den andra.

Till detta kommer att vattendistribution och avloppsanläggningar är naturliga monopol. Ingen kommer ju på tanken att bygga ett vattenverk till i Norrköping för att konkurrera med det som redan finns. Därför kan de argument som används för att förorda marknadslösningar inte användas när det gäller VA-sektorn. Det finns helt enkelt ingen marknad.

Ingen vettig människa är väl beredd att förneka att tillgången till vatten ska vara en mänsklig rättighet. Men en förutsättning för att det ska fungera i verkligheten är att också demokratin fungerar. De negativa konsekvenserna av globaliseringen gör att de transnationella företagen kan fatta beslut bortom nationsgränserna och att institutioner som IMF, WTO och världsbanken driver på en utveckling mot ökad privatisering av vattensektorn utan att medborgarna i de olika medlemsländerna ens vet om det. Författaren Sven Wernström skrev i en krönika i lokaltidningen nyligen att “om fria val kunde förändra något skulle de vara förbjudna”. Där tog han bl.a. upp som exempel när det dåvarande kommunalrådet i Norrköping motsatte sig folkomröstning innan försäljningen till Sydkraft blev av och att Norrköping därför är landets enda kommun där invånarna inte äger sitt vatten.

*

Därmed är jag tillbaka i historien om vattenprivatiseringen i Norrköping. Den började 1998 och är långtifrån avslutad. Under hela denna tid har socialdemokraterna styrt först ihop med vänsterpartiet från 98 och från 2002 ihop med både vänsterpartiet och miljöpartiet.

Före valet 98 lovade socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att de inte skulle sälja Norrköping miljö och energi som redan då var bolagiserat men fortfarande ägdes av kommunen. Men mindre än ett år efter valet sålde man i juni 99 ut 49 procent av bolaget efter att en konsultrapport redovisat att det var ekonomiskt lämpligt att sälja.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet skrev då en motion om att om kommunledningen ville sälja de resterande 51 procenten så skulle förslaget underställas en folkomröstning. I mars 2000 röstades denna motion ner och strax efter började kommunledningen återigen diskutera utförsäljning. Efter sommaren kom förslaget att sälja ut de återstående 51 procenten. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade då 15 dagar på sig att genomföra en namninsamling för att få ihop 5 procent av de röstberättigades underskrifter för att tvinga kommunfullmäktige att ta ställning till en folkomröstning. Tillsammans med Hyresgästföreningen lyckades de få ihop tillräckligt med namn och mer därtill. Men kommunfullmäktige sade återigen nej till folkomröstning. Samtidigt fattade man beslut om försäljningen av de återstående 51 procenten. Detta var i november år 2000. Från 1 januari, 2001 var hela Norrköping Miljö och Energi privatägt.

2002 organiserades Östergötlands första sociala forum i Norrköping då frågorna om demokrati och privatisering av världens vatten stod i centrum. Då genomfördes också en demonstration under parollerna “Stoppa utförsäljningen av våra basbehov!” och “Östergötland är inte till salu!”. Under forumet bildades en vattengrupp som sedan träffades några gånger och som till vissa delar har återuppstått nu när vattenfrågan återigen är aktuell p.g.a. den offentliga utredning som regeringen tillsatte år 2002. Denna statliga utredning var klar i juni i år. Den föreslår lagändringar som innebär att kommunernas ansvar för vatten och avlopp klargörs liksom att kommunerna ska äga de anläggningar som behövs. Den nya lagen föreskriver också att medborgarna inte ska betala mer än nödvändiga kostnader för vatten och avlopp – något som i princip gör det omöjligt att driva verksamheten med vinst. Utredningen föreslår att Norrköping får tio år på sig att se till att VA-anläggningarna återförs i kommunal ägo. Remisstiden gick ut 1 november i år – då hade både Attac Norrköping och Attac Sverige lämnat in yttranden. Regeringen väntas lägga en proposition som bygger på utredningen mot slutet av våren nästa år.

Men redan innan den offentliga utredningen lagts fram hade diskussionen om ett återköp av Norrköpings vattenverk blossat upp. Tidigare i år hade nämligen Vänsterpartiet lämnat in en motion till Norrköpings kommunfullmäktige. Där föreslås att kommunen utreder möjligheterna att köpa tillbaka vatten- och avloppshanteringen. Bl.a. påpekar motionärerna att “vilken dag som helst kan Sydkraft sälja vårt vattenverk vidare till någon annan”.

Vänsterpartiets motion föranledde en intensiv pressdebatt mellan Attac, Vänster partiet och Liberala ungdomsförbundet. Och i årets hyresförhandlingar inom allmännyttan i Norrköping sade hyresbostäders VD att för andra året i rad tvingar avgifts- och taxehöjningar fram en kraftig hyreshöjning och att Sydkrafts särställning slår igenom på prissättningen. På ett möte om hyreshöjningen säger Hyresgästföreningens ombudsman att “De kommer att nästan svälta ut folk i Norrköping. Det var fullkomligt idiotiskt av kommunen att sälja ut Norrköping Miljö och Energi till Sydkraft. Det kan man räkna ut att ett privat företag vill tjäna pengar” Vattentaxan har ökat mest med 9,8 procent. Därefter kommer fjärrvärmen med 6.9 procent. Och i år är Sydkrafts totala vinst 2,5 miljarder för årets första nio månader, vilket kan jämföras med förra årets siffror som var 1,6 miljarder under samma tid.

Kommunstyrelsen ska nu undersöka möjligheterna att ta över VA-anläggningen igen. Men det beror mera på den statliga utredningens förslag än på Vänsterpartiets motion och det socialdemokratiska kommunalrådet har offentligt sagt att han inte vill köpa tillbaka VA-sektorn. I Attac Norrköpings yttrande över den statliga utredningen skriver vi bl.a.:

“Utredningen föreslår en övergångsperiod på 10 år där verksamheten redan privatiserats. Det är väldigt lång tid. Försäljningen av Norrköpings Miljö och Energi (NME) tog från bolagiseringen 1997 sammanlagt tre år. Varför ska det gå så fort när marknaden tar över, men så långsamt när demokratin återvinner förlorad mark?”

*

Man räknar med att 2,4 miljarder människor i världen saknar tillgång till vatten och sanitära anordningar. Det gör inte Norrköpings invånare. Men ändå är vår situation en del av den globala kraftmätningen mellan privata vinstintressen och medborgarnas försök att med demokratins hjälp skydda sina rättigheter. Många talar till och med om ett vattenkrig. Jag ska ge några exempel.

För fem år sedan, i Cochabamba i Bolivia, lyckades folket få myndigheterna (regeringen) att säga upp avtalen med det transnationella företaget efter omfattande protester och våldsamma sammanstötningar. Och nyligen lyckades folket i Uruguay få till stånd en nationell folkomröstning om vattenprivatiseringen. Resultatet blev att över 60 procent av dem som deltog i valet röstade ja till ett förslag om ett tillägg till konstitutionen som bl.a. förklarar att vatten är en livsnödvändig naturresurs. Denna folkomröstning föranleddes av en kommission till försvar för vatten och liv som bl.a. samlat in 283.000 namnunderskrifter och som då kunde kräva en folkomröstning.

I Afrika finns andra exempel. I Ghana lät världsbanken regeringen låna 103 miljoner dollar för att underlätta privatiseringen av vattenförsörjningen. Detta trots att organisationen Ghana National Coalition Against the Privatisation of Water, där även Ghanas LO ingår, kämpat mot den påtvingade privatiseringen. Bl.a. ska 11 miljoner dollar användas för att betala uppsägningsersättning för de 1000-tal vattenverksanställda som förlorar jobben.

*

Man förväntar sig naturligtvis att Sveriges regering står på medborgarnas och de mänskliga rättigheternas sida i denna globala kraftmätning om vattenprivatiseringen. Tyvärr är det inte så. Samtidigt som den svenska regeringen vill hindra vattenprivatisering i vårt land ställer den sig i praktiken på de transnationella vattenföretagens sida ute i världen. Det tydligaste exempel är EU:s och därmed Sveriges krav i de pågående förhandlingarna om Världshandelsorganisationens tjänstehandelsavtal, det så kallade GATS. EU kräver marknadstillträde och så kallad nationell behandling för de europeiska vattenbolagen i 72 länder – och de flesta av dem är utvecklingsländer. Under året har flera organisationer, däribland Attac, drivit en vykortskampanj om detta med adress förre näringsministern Leif Pagrotsky.

Också SIDA:s vattenpolitik kan kritiseras. I Nepal ska ett projekt avleda vatten från Melamchifloden för att förse Katmandudalen med dricksvatten. Vattenförsörjningen ska privatiseras och biståndsgivarna ska låta transnationella företag få kontrakten. Världsbanken har dragit sig ur projektet men svenska Sida är fortfarande kvar i det. Under vattenveckan i Stockholm i augusti sade en företrädare för SIDA att citat “I Sidas arbete har vi inte anlagt ett människorättsperspektiv på vattenfrågan. Och privatiseringsdiskussionen är i princip en icke-fråga hos oss.” Slut citat.

Detta rimmar illa med vad statsminister Göran Persson sa när han var i Johannesburg på FNs miljökonferens för två år sedan. Då lät det så här:

“Det är bra att näringslivet finns med. Men jag känner mig inte lugn när jag ser att de transnationella företagen blir intresserade av vattenförsörjning. Det finns stora risker med detta, människor befinner sig i ett ohyggligt underläge när det gäller livsavgörande saker som vatten.”

Också inom EU:s gränser står vattensektorn på dagordningen. EU-parlamentet röstade vid två olika tillfällen i början av 2004 nej till EU-kommissionens idéer om avregleringar av medlemsländernas vattensektorer. Ena gången gällde det kommissionens Grönbok för tjänster av allmänt intresse. Andra gången handlade det om kommissionens strategi för utvecklingen av den inre marknaden. Men faran är inte över. Nyligen bekräftade Jan Willem Goudriaan i Europeiska federationen för offentliganställdas förbund att EU-kommissionen förbereder nya framstötar i riktning mot konkurrensutsättning och privatisering.

*

Attac tycker inte att vatten ska vara en handelsvara utan en mänsklig rättighet och ger därför följande förslag för att trygga vattenförsörjningen. – att genomföra en global beskattning, t.ex. Tobinskatten, som är en skatt på valutatransaktioner. Dessa pengar skulle kunna bli fonder för att investera i vattenförsörjning runt om i världen. – att skriva av u-ländernas skulder till världsbanken för att ge dess regeringar möjlighet att satsa på välfärd. – att lägga ner skatteparadisen så att pengarna istället används till offentlig service. – att stoppa GATS-avtalet så att inte privatiseringar av vattnet blir bindande för all framtid. – att satsa på kooperativt ägande av vattnet som ger maximal insyn och medborgarinflytande. Ett bra exempel är staden Porto Alegre i Brasilien. – att bilda opinion så att det kan bli möjligt med ett demokratiskt deltagande i beslutsfattandet bl.a. i sociala forum, studiecirklar och manifestationer.

Artikelinfo:

Publicerad av Attac Sverige den 15 december 2004. Uppdaterad för 1565 dagar sedan. π

Tipsa en vän

Relaterade artiklar